Arkiv

» november 2017 (1)
» oktober 2017 (5)
» januari 2015 (3)
» december 2014 (5)
» juli 2014 (2)
» januari 2014 (2)
» juni 2013 (2)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (1)
» januari 2013 (3)
» december 2012 (1)
» november 2012 (1)
» augusti 2012 (1)
» juli 2012 (4)
» juni 2012 (3)
» maj 2012 (3)
» april 2012 (2)
» mars 2012 (2)
» februari 2012 (5)
» januari 2012 (5)
» december 2011 (6)
» augusti 2011 (3)
» juli 2011 (4)
» juni 2011 (6)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (7)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (4)
» januari 2011 (5)
» december 2010 (8)
» november 2010 (2)
» oktober 2010 (5)
» augusti 2010 (7)
» juli 2010 (6)
» juni 2010 (6)
» maj 2010 (3)
» april 2010 (5)
» mars 2010 (8)
» februari 2010 (6)
» januari 2010 (8)
» december 2009 (8)
» november 2009 (6)
» oktober 2009 (9)
» augusti 2009 (11)
» juli 2009 (9)
» juni 2009 (7)
» maj 2009 (8)
» april 2009 (6)
» mars 2009 (11)
» februari 2009 (12)
» januari 2009 (6)
» december 2008 (6)
» november 2008 (9)
» oktober 2008 (7)
» september 2008 (12)
» augusti 2008 (15)
» juli 2008 (9)
» juni 2008 (12)
» maj 2008 (12)
» april 2008 (12)
» mars 2008 (1)
» februari 2008 (2)

Kategorier

» Kurser (1)
» Tävling (1)
» Träning (1)

visar: arkiv för juni 2011

torsdag 30 juni

Glädjande nyheter

Tänk att SKKs prov- och tävlingskommitté ändrade sig och nu går med på att hundar mellan 43 och 45 cm fär tävla antingen medium eller large nationellt! Och för sig pinsamt att Ptk inte kunde sätta sig in i förslaget ordentligt första gången de behandlade det, men ändå bra att de inte var sämre än att de kunde ändra sig när det visade sig att de inte förstått hur förslaget var tänkt eller argumenten för det.

Den ändring som nu förhoppningsvis kommer nästa år är långt ifrån en lösning på problemet med hundar som hamnar tokigt i storleksklassystemet. Det enda sättet att åstadkomma en förbättring som gör det bättre för alla som idag är drabbade och samtidigt mer rättvist, är att införa FLER storleksklasser. Då skulle det bli bättre även för exempelvis de riktigt små smallhundarna, som inte har det lätt med nuvarande hinderhöjder.

Men den nya regeln är ändå ett pyttelitet steg åt rätt håll i mina ögon, ett erkännande av problemet och ett sätt att visa att vi i Sverige inte slaviskt måste göra som FCI skriver hur dumt vi än tycker det är.

Och personligen är jag förstås glad för Daisys skull. Hon är inte ens 44 cm hög och måste nu hoppa hinder som är upp till 21 cm högre än hennes mankhöjd. Det går än så länge bra. Hon har i stort sett fått vara frisk och hel och vi har gjort en del resultat i large som jag är riktigt stolt över. Daisy är hyggligt konkurrenskraftig i large. Visserligen är hoppen höga för henne, men hon svänger snävt. Men jag har sett andra hundar i hennes storlek som fått allt svårare med largehindren när de blivit lite äldre. De har helt enkelt sett ut att tycka allt sämre om hoppandet när kroppen inte är riktligt lika spänstig längre.

Om jag förstått saken rätt kommer jag med den nya regeln att kunna låta Daisy få börja tävla i medium så småningom. Det skulle betyda att hon slipper kämpa för att klara hoppen när hon blir lite äldre och kanske att hon kan få fortsätta sitt älskade agilitytävlande längre än vad som  annars vore möjligt. Alla som sett Daisy köra agility förstår varför jag är glad över det.

Jag är rätt säker på att det finns ett antal andra hundar som kommer att få njuta av samma positiva effekt av denna förändring.

På Agilitylistan diskuteras det just nu häftigt om bl a att det nya systemet går ut över nuvarande mediumekipage som kommer att få ett antal nya hundar att tävla mot, hundar som är upp till 2 cm högre än de största mediumhundarna är idag. Jag kan förstå de reaktionerna, sådana här förändringar gör det alltid sämre för några och bättre för några andra. Men i det här fallet blir det inte sämre för några HUNDAR. Några förare kommer att få fler att konkurrera med, det är sant. Men dagens mediumhundar bryr sig nog inte speciellt mycket om den saken. De enda hundar som påverkas är Daisy och övriga små largehundar som nu kan få det lite lättare att hoppa. Och kan det inte rent av vara så att den svenska mediumklassen kan må bra av lite nytillskott?

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 29 juni

Om uppfartsträning

Hero tar långa, vägvinnande steg i alla gångarter och han forcerar gärna hinder - naturliga såväl som konstgjorda på till exempel agilitybanan - med hjälp av kraftfulla språng. När vi tränar agility har han en fartig och engagerad attityd. Den och hans sätt att förflytta sig är, som jag ser det, som helhet stora tillgångar för agilityn. Just nu gör de dock träningen av balansbommen till en ännu större utmaning än med de två hundar jag tidigare tränat.

När det gäller nedfartsbeteendet är jag nöjd med att ha valt 2-på-2-av med nosdutt. Han kommer att behöva ha ett stopp där och han kan göra det både snabbt och snyggt på en riktig balansbom nu. Svårigheten för honom är att hinna bromsa... Inte sällan slutar det med att han förvånad står på marken nedanför nedfarten och duttar. Jag belönar det också. Just nu belönas alla försök att göra rätt i god fart.

Över själva bommen springer han nu snabbare och snabbare och det är ju härligt och inget jag vill dämpa.

Så då återstår uppfarten. Eftersom detta idiotiska kontaktfält verkar bli kvar ett tag till, skulle  Heros naturliga sätt att springa upp på balansbommen på tävling rendera honom fem fel varenda gång. Han tar ett vackert luftsprång och landar cirka två meter upp på uppfartsplankan. Det känns på något sätt som de där 90 centimetrarna längst ned har krympt sedan jag började träna med honom.

Min första plan var att låta honom ha ett 2-på-2-av-stopp där också och han kan ett sådant beteende på träningsplanka. Men när jag prövat det i verkligheten tycker jag det förstör så otroligt mycket av flytet och farten i passagen av hindret. Det blir liksom helt fel tanke/känsla att stanna där.

Nästa plan var att lära honom att snabbt träffa längst ned på uppfarten med en tass för att få springa vidare. Jag har tränat det en del - med belöning såväl bakåt som framåt -, men bedömer att med just Hero kommer även det att dämpa farten fram till nedfartsbeteendet. Han är så mjuk i kroppen och liksom inte skapt för att "daska till" uppfarten med en framtass. Det blir att han prydligt sätter dit tassen och avvaktar vidare besked liksom.  Självklart kan detta gå att förändra med mer träning, men jag tror det skulle bli mycket tidskrävande och kanske ändå inte så bra som jag vill ha det.

Så då började jag läsa om running contacts igen (gjorde det i mina förberedelser för balansbomsträningen också, men tyckte då att "springande kontaktfält" verkade alltför chansartat). Hittade ytterst lite om uppfarter, nästan allt som skrivs är fokuserat på nedfarterna. Började i alla fall testa på min tunna två-metersplanka hemma om jag kunde få honom att springa med bra attityd och med tassträffar på hela plankan. Enligt Trkman ska detta vara inte alltför svårt att få till så länge plankan ligger helt platt på marken eftersom det är vinklingen av kontaktfälten som får hunden att vilja hoppa. Nåväl, efter tre dagars experimenterande tror jag att Trkman antingen inte har träffat någon Hero eller att hon egentligen mest skriver om nedfarterna. Placera Hero på ett par meters avstånd rakt framför en planka som ligger platt på marken, lägg ut en leksak en bit från plankan på andra sidan och släpp iväg honom. Jag garanterar att han kommer att ta sig an uppgiften med ett entusiastiskt språng och landa framåt slutet av plankan.

Under de tre dagarna fick jag faktiskt färre och färre tillfällen att klicka för tassar i uppfartsområdet. Han blev bättre och bättre på det där språnget. Bara om han tröttnade tillräckligt mycket på träningen för att börja trava över plankan fick jag några uppfartsträffar att klicka för, och trav vill jag ju inte ha.

Men under träningen och testandet lade jag märke till att det fanns en situation när han stensäkert började längst ned på planken och sedan satte iväg i en målmedveten, lite hukande galopp över plankan. Det var när han måste svänga rätt snävt för att komma till uppfartsänden. Jag såg att det blev likadant vare sig han kom svängande från höger eller från vänster. Just vid de tillfällen fick jag superfina plankträffar med rätt attityd att klicka för.

Den plan som nu håller på att växa fram bygger på dessa iakttagelser. Jag tänker använda någon typ av fysiska hinder, t ex kompostnät på stängselstolpar, för att låta honom svänga upp på balansen i olika vinklar, klicka för bra uppfartsträffar, låta honom springa vidare utan stopp och antingen få kampbelöning på nedfarten eller få nosdutta där och få belöning framåt. Kanske kan det fungera så att han lär in ett bra stegmönster på uppfarten som fungerar även när jag sakta - under några månaders tid - låter honom få allt mer rak ansats?

Jag tycker det är värt att undersöka eftersom "sväng till balansen" i varje fall är något som är bra att kunna göra så självständigt som möjligt. (Ska beteendet bli självständigt måste jag förstås banta bort hjälperna i form av fysiska hinder i lagom takt också.)

Om denna träning skulle ge mig en fungerande uppfart även vid rak ansats är det en bonus. Annars får jag väl träna in någon specialare med inbromsning på kommando som jag använder just vid de allra mest raka ansatserna. Där har jag ju redan påbörjade beteenden att bygga på i så fall.

Vi blir väl klara att debutera i agilityklass om sisådär tre år, men vem har bråttom? Jovisstja, det är ju jag som brukar ha det...

 

Kommentarer: 0 Permalänk

tisdag 21 juni

Heros träning

Har äntligen en dag där det är helt tomt i kalendern och borde genast sätta igång och förvärvsarbeta hårt för att i någon mån kompensera för arbetstid som den senaste tiden ägnats åt - gissa vad! Därför känner jag nu ett oemotståndligt behov av att skriva om hur det går med Heros träning. Då får jag mer bråttom att jobba sedan och då brukar det gå bättre.

 

Först och främst; Hero är underbart rolig att träna med. Om han håller på med något annat intressant kan han se lite halvintresserad ut när jag föreslår en övning, men sedan visar det sig ändå alltid att han är villig att försöka och försöka tills det blir rätt. Han är liksom inte galen i träningen, men gillar den väldigt mycket. Man kanske skulle kunna säga att han är lagom (även om det låter väldigt tråkigt och tråkig är han som sagt verkligen inte)?

 

I och med att jag lagt en god grund (där är jag faktiskt riktigt nöjd med det jobb jag gjort hittills) när det gäller lek och andra belöningsformer går träningen också rent tekniskt ofta enkelt. Jag har ett antal verktyg att välja mellan.

 

TÄVLINGSLYDNADEN: Grundträningen håller på att få sällskap av allt mer momentinriktad träning. Men jag jobbar mer än med tidigare hundar med att först öva in olika rörelser som jag vill ha dem och sedan använda dem i olika moment. Exempelvis att sätta sig upp från liggande. Jag vill att han liksom studsar upp och sätter ned båda framtassarna samtidigt. Så vill jag ha det både i fjärren och när han sätter sig upp bredvid mig. Därför försöker jag jobba för att han ska kunna det var tusan jag själv än befinner mig.

Apporteringens olika delar är han en riktig stjärna på och det fungerar riktigt hyggligt även när jag sätter ihop hela momentet. Han springer på bra, men inte det fortaste han kan. Jag tycker ändå han ser fin ut och tror att tempot är tillräckligt högt och kommer att bli högre så småningom.

Fria följet är jättekul att jobba med. Han har en fin position och attityd och blir allt mer uthållig. Sätter sig oftast rak i de olika halterna. Det jag är minst nöjd med är tempot i sättandena. Det tar lite väl lång tid att få ned rumpan.

Hans ställanden under gång är tiomässiga. Läggandena under gång är inte riktigt lika bra, men förbättras sakta.

På inkallning kommer han glatt galopperande, med ungefär samma rörelsemönster som när han apporterar. Jag gillar det, får se vad domarna tycker.

Han har bra stadga i sitt, ligg och stå. Det går också bra att sända honom i olika riktningar och han kan välja ut en kotte som jag tagit i ur en stor kotthög.

Vi tränar också med andra ibland och han är inte särskilt störningskänslig. När jag kedjar ett par-tre moment har han inga problem med det heller.

Det enda som känns som ett problem just nu i lydnaden är en tendens att vilja valla lydnadshindret. Då har han plötsligt ingen stadga alls. Mottränar med klicker och högt givna belöningar och med utlagd "extern"belöning mellan framtassarna (bra tips från Johanna och Elin, tackar!). Det fungerar. Jag måste bara hålla på lite längre så ska det nog ordna sig.

 

AGILITY: Det är så mycket att träna på så ibland får jag nästan panik. Men jag tror det går rätt så hyfsat hittills. Det är dock samma problem som med lydnadshindret i starterna. Han tar fram sitt eye och kan varken sitta eller ligga stilla. Mottränar med att träna utan hinder och sedan sakta introducera hinder efter hinder framför honom. Klickern är bra, den liksom bryter hans vallande och får in honom på andra spår. Kör flygande start när jag tränar annat för att undvika starttjafs. Har medhjälpare som står bredvid honom när det behövs.

Hopptekniken går bra, liksom cirkelträningen. Han kan ta sig genom ett helt slalom med bra kroppshållning när han koncentrerar sig. Ingångarna är bra för en nybörjarhund och han bryr sig inte om vilken sida jag är på.

Han har bra driv när jag tränar exempelvis hopprakor och fartcirkeln.

Han är tyvärr tunnelgalen och det ställer till en hel del problem som jag arbetar med på olika sätt. Dels tar jag bort tunnlarna när han behöver koncentrera sig på annat, dels använder jag tunnlarna som fart- och motivationshöjare när jag tränar handling. Han vill bli skickad till tunnlarna, annars är de tydligen inte roliga att ta. Problemet är att han hela tiden hoppas på att bli skickad till dem och får svårt att tänka på något annat.

Däck, långhopp och oxer kan han. Han förstår accelerations- och inbromsningssignalerna och tar dem fint. Han förstår framförbyten. Bakombytena förstår han också, men reagerar lite långsamt på dem än så länge. Vi gör inga andra typer av byten i nuläget, kanske kommer jag att göra en del blindbyten med honom så småningom för att hinna med på banan, men det vill jag inte lägga in i grundträningen.

Balanshindren blir vår stora utmaning eftersom han tar långa språng. Gick hinderträningskurs för Mija igår och fick hjälp att se vad jag behöver inrikta mig på just nu. I sommar ska jag fokusera på att få till en bra balansbom, med någon sorts trampabeteende på uppfarten och två på, två av med nosdutt på nedfarten. Sedan går vi vidare med de andra balanshindren. Tror Mija har rätt i att man inte vinner något på att hålla på och nöta kontaktfältsbeteendet på A:et i detta skede, det är viktigare att hunden vill ta sig över A:et på ett målmedvetet och lättsamt sätt. Annars får man så lätt det där förhatliga smygandet när hunden vill vara noggrann, men inte riktigt vet hur. Jag chansar på att han lär sig beteendet på balansen och sedan kan överföra det till A:et. Ska också experimentera lite med running contacts på A:et. Vippen gillar han, den kommer nog att gå rätt så lätt att få till.

 

VALLNINGEN är ju helt ny för mig och där har vi inte kommit så långt. Efter flera kurser under våren, tränar jag nu på drive-in-vallningen på Agdala utanför Järna och ibland även hos Fanny och Thomas. Hero har mycket eye som är lite svårt för mig som är så ovan att hantera. Det leder tyvärr till inrusningar mot och på fåren. Men de stunder när det hela fungerar har han fina rörelser, både när det gäller flanker och när han ska gå rakt mot fåren. Vi övar främst på hans attityd och att han ska lyda mig i fårhagen och kontrollera sin instinkt. Det känns väldigt svårt än så länge och jag undrar verkligen om vi någonsin kommer att få till det. Men samtidigt är det kul och intressant och vi har ändå gjort framsteg jämfört med för några månader sedan.

 

Det skulle inte vara några som helst problem för mig att fylla hela dagarna med hundträning nu.

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 20 juni

Ett helt år till nästa SM

Det känns lite tomt nu när SM är över. Inte har jag några fina placeringar att glädja mig över och trösta mig med heller. I lagklasserna gjorde Daisy och jag insatser som jag är riktigt nöjd med, men RLH-laget blev ändå diskat på kvaldagen.

Nu får vi kämpa vidare för att SM-kvala vårt nya lag gilla Läget istället. 3 pinnar kvar.

 

Individuellt är jag inte nöjd med min insats. Jag klarade helt enkelt inte pressen när det blev en svår start på lördagens kval-hoppbana och Daisy var jättehet. Släppte henne för tidigt och det ledde självklart till disk. Mycket besviken över mig själv. Jag var trätt, tänkte inte riktigt klart och fick någon sorts panik. Söndagens individuella finalbana tog vi oss däremot runt i ösregnet. Den var svår, skulle ha varit spännande att köra den under press.

 

Flera klubb- och träningskompisar har gjort fina resultat och jag får nöja mig med att dela deras glädje denna gång. Det var ett väldigt bra ordnat och roligt SM.

 

Har bokat logi i Borlänge till nästa års SM. Till dess ska jag: 1/ Förbättra våra starter. Detta har högsta prioritet. 2/ Träna på att Daisy ska klara att jag ligger nära hennes linje utan att flicka. 3/ Träna tajta bakombyten. 4/ Förbättra självständighet och hindersäkerhet på balansbommen. 5/ Hitta mentala nycklar till att hålla fokus på rätt saker även när det blir svårt. 6/ Komma ihåg att fortsätta belöna frekvent och oförutsägbart under agilityträning. 7/ Träna mer på sånt som jag fortfarande tycker är svårt, bl a tunnel under balanshinder.

 

Hoppas att jag klarar det där på ett år.

Kommentarer: 0 Permalänk

tisdag 14 juni

Ser fram emot Daisys tredje SM

I helgen som kommer ska jag och Daisy tävla på hennes tredje och mitt femte agility-SM. Det ska bli roligt. Inte minst längtar jag efter en ny chans att göra en laginsats som räcker hela vägen. I fjol ledde Daisys lag efter första dagen, men sprack i finalen. Det sisnämnda tänker vi undvika i år.

Jag tycker att hon och jag är hyfsat väl förberedda inför årets SM. Min egen fysträning har visserligen inte varit optimal. Träningen med en viss ung border collie har tagit mycket av den tid som jag annars skulle ha tillbringat på gymmet. Men det gäller ju att säkra återväxten också, så jag är helt nöjd med mina prioriteringar.

Daisy verkar i varje fall vara i god kondition och har hoppat bra den senaste tiden. Hon är också en jäkligt kompetent agilitykamrat att ha med sig in på planen, det känns tryggt att tävla med henne, jag vet att hon kan massor och gör sitt bästa. Lite galen är hon förstås också, men det är ju som det ska vara.

Vi har tävlat många gånger den senaste månaden och det har gått bättre och bättre (om vi bortser från lördagens insats i Bro-Håbo och det gör jag så gärna). Igår blev Daisy Solna Agilityklubbs första klubbmästare i large och fick en historisk rosett. Idag och imorgon ska vi köra banträning på Stockholmsavdelningen. Jag ska prioritera hög belöningsfrekvens eftersom vi tävlat så mycket och en tid även på träning mest kört hela banor med belöning endast på slutet. Jag försöker alltid att komma ihåg det landslagsföraren Malin Elfström sade åt oss på en agilitykurs en gång: Vi ska inte lura oss själva att tro att agility är så självbelönande att vi kan hoppa över att ge många och bra belöningar, inte ens när det gäller de mest rutinerade och högmotiverade agilityhundarna.

Det gäller att hålla belöningsfrekvensen hög och belöningskvaliteten god. Allt för motivationens och fartens skull.

Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 5 juni

Var min egen coach

Jag har varit och tävlat i Umeå med Daisy. Det var roligt och trevligt på alla sätt och vis. Dessutom var jag duktig. Jag lyckades med hjälp av en anteckningsbok hitta tillbaka till det förlorade fokuset och upplevde en mycket god mental spiral undertävlingsdagarna. Min metod är att skriva ned några punkter som jag ska tänka på och försöka genomföra inför varje lopp. Sedan försöker jag tänka på dem så mycket som möjligt under uppvärmningen och så utvärderar jag skriftligt direkt efteråt. Vilka av punkterna har jag klarat och ej? Vad gjorde jag bra och vad ska jag ändra till nästa gång? Det blir som ett sätt att coacha mig själv.

Det var inte heller fel att få vinna en klass, det gav ökat självförtroende och gjorde att jag slappnade av mer när jag skulle köra.

Daisy skötte sig som vanligt utmärkt. Fast lite trött var hon allt när det var dags för lopp 3 den tredje tävlingsdagen.

Två lagvinster=två lag-sm-pinnar samt tre individuella sm-pinnar inklusive en vinst fick vi med oss hem. Daisy är numer kvalad till SM 2012 och resten av säsongen slipper jag jaga individuella pinnar.

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng