Arkiv

» november 2017 (1)
» oktober 2017 (5)
» januari 2015 (3)
» december 2014 (5)
» juli 2014 (2)
» januari 2014 (2)
» juni 2013 (2)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (1)
» januari 2013 (3)
» december 2012 (1)
» november 2012 (1)
» augusti 2012 (1)
» juli 2012 (4)
» juni 2012 (3)
» maj 2012 (3)
» april 2012 (2)
» mars 2012 (2)
» februari 2012 (5)
» januari 2012 (5)
» december 2011 (6)
» augusti 2011 (3)
» juli 2011 (4)
» juni 2011 (6)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (7)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (4)
» januari 2011 (5)
» december 2010 (8)
» november 2010 (2)
» oktober 2010 (5)
» augusti 2010 (7)
» juli 2010 (6)
» juni 2010 (6)
» maj 2010 (3)
» april 2010 (5)
» mars 2010 (8)
» februari 2010 (6)
» januari 2010 (8)
» december 2009 (8)
» november 2009 (6)
» oktober 2009 (9)
» augusti 2009 (11)
» juli 2009 (9)
» juni 2009 (7)
» maj 2009 (8)
» april 2009 (6)
» mars 2009 (11)
» februari 2009 (12)
» januari 2009 (6)
» december 2008 (6)
» november 2008 (9)
» oktober 2008 (7)
» september 2008 (12)
» augusti 2008 (15)
» juli 2008 (9)
» juni 2008 (12)
» maj 2008 (12)
» april 2008 (12)
» mars 2008 (1)
» februari 2008 (2)

Kategorier

» Kurser (1)
» Tävling (1)
» Träning (1)

visar: arkiv för december 2011

tisdag 27 december

Vallningen - ett ovisst och fängslande äventyr

I mars 2011 inleddes det stora äventyret att lära mig valla tillsammans med Hero. Sedan dess har mycket - både bra och dåligt - hänt. Vi har gått många kurser, tränat flitigt på drive-in-vallningen i Järna och tagit privatlektioner för olika instruktörer. Mitt uppdrag är svårt; Jag ska lära mig att förstå hur vallning fungerar och samtidigt få min heta hjälte att använda sin uppenbara begåvning för fårflyttande på det sätt jag vill.

För inte länge sedan var vi objekt på en instruktörsträff i Mälarmårdens vallhundsklubb. Fem instruktörer var rörande överens om att Hero har stor talang och redan kan mycket - och att han är en svår nybörjarhund.

Svårigheten ligger främst i att få honom att behärska sig när fåren rör sig åt fel håll istället för att som en svart-vit blixt jaga ifatt det i hans tycke alltför rörliga fåret och bita sig fast i ullen på det. Eftersom jag vet att det där så lätt händer, vågar jag inte lita på honom. Det gör att jag inte alls agerar så lugnt, säkert, tydligt och bestämt som jag vill. Varpå han gärna tar ännu lite mer eget initiativ av oönskat slag.

Med hjälp av lina och instruktörer har jag ändå lyckats lära honom en hel del. På kurs har vi lyckats göra fina balanseringsövningar med Hero lös både i ett fårhus och i en 25:a. När jag tränar själv på Agdala är bl a detta svårare. Jag känner mig mer otrygg där på egen hand och Hero har tidiga minnen av kamp och fårjakt därifrån vilket gör honom mer upphetsad än på andra platser. På sista tiden har jag börjat känna att vi är på väg att bli alltför beroende av linan. Jag blir någon som hela tiden är bakom honom och styr med linan. Det blir omöjligt för mig att vara vid fåren och samarbeta med honom från den positionen. Jag måste kunna göra både och i träningen.

En annan sak som bekymrar mig är att han trots lina och min vaksamhet ibland lyckas finta mig och jaga ikapp ett får som han håller fast en stund. Det verkar han uppleva som belönande, vilket ökar risken att han upprepar dumheterna.

Så under de två senaste passen har jag seriöst testat att träna med en mjuk munkorg på Hero under vissa delar av passet. Hittills är jag positivt överraskad av resultatet. Fördelar som jag märkt:

  • Frekvensen av "jaga ifatt stökiga får" istället för att valla dem på annat sätt minskar med munkorg.
  • Hero är inte nämnvärt störd av munkorgen längre utan vallar fint med den på. Idag hade vi rätt tuffa får, men han hade inga problem att få dem att göra som han ville.
  • Jag kan agera friare och göra övningar som jag inte vågar mig på annars.

En stor nackdel är att han blir flåsigare med munkorgen på. Men det gör samtidigt att jag tvingas ta fler pauser, vilket är bra för oss.

Jag växlar mellan övningar utan och med munkorg. Min förhoppning är att den här strategin ska tvinga honom att använda sina bra vallningsbeteenden och göra det mindre belönande att använda det dåliga. Som i all träning med hjälper behöver jag en plan för avveckling av munkorgshjälpen. Om det tänker jag att jag successivt kan använda den mindre och mindre. Jag kan också gå över till en vidare munkorg och/eller klippa av den bit för bit och på så sätt stegvis avveckla hjälpen.

Det ska verkligen bli spännande att se hur detta går!

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 26 december

Häftigt när poletten trillar ned

Fjärrdirigeringen är ett moment som jag tyvärr visste för lite om när jag började träna Daisy i tävlingslydnad. Dessutom har domarna skärpt bedömningen av det momentet sedan jag började tävla med henne. Som mest har jag lyckats få en 9:a på fjärren med Daisy, men på senare tid vanligen en 8:a eller till och med lägre. "Flyttar fram och tillbaka" brukar det stå i protokollet. Bakgrunden är att jag var alldeles för oprecis i mina kriterier när jag lärde henne detta moment. Jag var nöjd om hon hade rumpan kvar på ungefär samma ställe när momentet var slut som när det började. Hon vet att hon inte ska gå framåt flera steg och att hon ska lägga sig och sätta sig bakåt, men hela hennes ivriga rörelsemönster strävar ändå framåt. Ibland hasar hon bakåt på rumpan en bra bit när hon sätter sig för att jag under en tid belönade sådana rörelser för att kompensera för framåtrörelserna.

 

Med Hero har jag bestämt mig för att ta god tid på mig att verkligen lära honom varje delröresle och att ha låsta bakben/baktassar som ett orubbligt kriterium när jag gör detta. Vi började öva tidigt och jag gör en hel del övningar där han bara måste koncentrera sig på att hålla kvar baktassarna på samma ställe. Jag puttar t ex på baken på honom lite försiktigt samtidgt som jag säger "Lås!" och belönar om han håller emot och har kvar tassarna på samma fläck.

Jag försöker också tänka på att uppmuntra honom att ställa och lägga sig så hoptryckt som möjligt eftersom det är lättare att få en bra bakåtrörelse från den ställningen än om hunden står eller ligger väldigt utsträckt.

Uppsittet har jag tränat in med hjälp av hans frivilliga frambensstuds (en rörelse som jag tror att han kunde redan när han kom till oss från Fanny och Thomas vid 8 veckor). Jag vill att han verkligen flyger upp, dock utan att rumpan lättar.

Vi gjorde just ett minipass ute i farstun efter långpromenaden. Han fick bjuda på frivilliga beteenden som jag belönade en stund och sedan bytte vi beteende. Ganska snart såg jag hur han började sätta sig bakåt med låsta bakben och belönade det. Då började han testa att resa sig till stående från sittet också och jag såg hur han ansträngde sig att hålla baktassarna kvar i position. Jag belönade det också. Då kom nästa fina sättande bakåt och snart gungade han mjukt mellan att stå och att sitta, hela tiden med baktassarna kvar. Jag såg att han förstod och vi var verkligen supernöjda båda två. Sånt där är SÅ häftigt, tycker jag. Antagligen lever jag därmed upp till beteckningen lydnadsnörd.

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 14 december

Nu siktar vi på lydnadsdebuten

Har vågat anmäla Hero till en Lydnadsklass I i ett ridhus i början av februari. Det känns roligt och lite nervöst. Kommer vi att vara tillräckligt väl förberedda?

Vår senaste lydnadsträning var ett pass tillsammans med Maria och Dino. Maria kommenderade ett par korta kedjor åt Hero och mig. Jag upplevde att han inte riktigt klarade störningen utan förlorade koncentration, vilket gjorde att han blandade ihop stå och ligg under ställande respektive läggande under gång. Dessutom flöt han ut lite grann i fotgåendet. Blev uppspelt av situationen och funderade på om han inte skulle skoja till det lite istället för att gå ordentligt.

Måste börja träna oftare med kommendering och lägga in lite mer utmanande störningsträning. Tänker testa orddiskriminering (sitt, ligg, stå) vid stormarknadsingång nästa gång vi tränar, då får han skärpa sig, den lille hjälten!

 

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 14 december

Tunnlarna är problemet

Vid det senaste agilitypasset tänkte jag pröva punkt 2 i planen för startträningen (se föregående inlägg). Vi var på en brukshundklubb där alla hinder utom tunnlarna fanns framme på (den leriga, närmast gyttjiga) planen. Hero började direkt bjuda på fina frivilliga sittanden med blickkontakt när vi kom ut på planen. Idén att göra en paus efter varje gång han suttit och fått starta kändes helt onödig. Han klarade den ena fina repetitionen efter den andra framför olika hinder och vid olika kombinationer. Jag lämnade honom bara några meter, men helt klart visste han vad han skulle göra och klarade att göra det.

Så nu är det väl då bevisat utom rimligt tvivel - det är tunnlarna som gör honom så exalterad att han förvandlas till ett smygande, nästan okontaktbart litet monster. Eller rättare sagt är det en bana där det finns tunnlar, inte tunnlarna isolerat, som är så häftig för honom att han har jättesvårt att kontrollera sig.

Det svåra med detta problem är att det är så svårt att gå gradvis fram i träningen. Antingen finns ju tunnlarna där eller också inte. Men jag tror ändå på att befästa den nivån där han klarar starterna ordentligt först nu innan jag börjar försöka få honom att "tåla" tunnlarna. Så träningsplanen måste revideras:

1/ Gör ett 10-tal pass på agilityplaner med olika hinder på, men utan tunnlar. Träna olika typer av starter och gör dem till slut ganska svåra, fortfarande utan tunnlar.

2/ Vid träning på bana eller kombination med tunnlar i; kör antingen flygande start eller be någon hålla i halsbandet när han sitter i starten.

3/ ???

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 12 december

Startsmyg

Jag har svårt att komma vidare i agilitystartträningen med Hero. Kom en bra bit på väg tack vare en mycket givande lektion för Malin Elfström där jag fick det mycket goda rådet att alltid kräva att Hero sitter och tar ögonkontakt med mig för att han ska få ta några agilityhinder. Det har fungerat väldigt bra. Numer går oftast allra första repetitionen bra när vi kommer till en ny kombination eller bana. Men han orkar bara göra en enda hyfsat bra start per träningstillfälle, sedan förlorar han självkontrollen eller vad det är och kan inte låta bli att börja smyga varje gång jag försöker gå ut till min startposition. Otroligt frustrerande.

Planerar två förändringar av startträningen den närmaste tiden:

1/ Nöta starter över bara ett hinder med utlagd leksak, med kravet att han ska titta på mig för att få hoppa och ta sin grej. Har tidigare gjort samma övning, men då ville jag att han skulle titta på grejen. Eftersom problemet tycks ligga i att han "vallar" de första hindren eller linjen mellan dem, ska jag istället be honom ha fokus på mig.

2/ Köra minst ett pass på en större kombination med tunnel i (särskilt svårt för Hero, han ärgalen i dem) där jag bara gör en enda start och sedan tar minst en kvarts paus och kollar om han efter så lång vila kan klara en ny bra start.

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 10 december

Intressanta diskussioner om vallhundsträning

Denna lördagsmorgon hade jag och Hero tillsammans med träningskompisarna Åsa och Irma den lyxiga chansen att träffa fem vallhundsinstruktörer på en gång! Mälarmårdens VK hade instruktörsträff på Agdala och hade bjudit in oss två nybörjarekipage för att använda oss som utgångpsunkter för diskussion. Syftet var förstås att stimulera till idéutbyte instruktörerna, men för oss två nybörjare var det ju ett ypperligt tillfälle att lära sig mer och få nya träningstips.

Jag uppfattade att diskussionen mellan vallhundsinstruktörerna handlade mycket om i vilken grad man bör styra och bestämma över nybörjarhunden respektive hur mycket den bör få lära sig på egen hand genom erfarenheter av att arbeta med fåren. Det var givande att lyssna på och jag kunde plocka åt mig tips som känns värdefulla att testa. Har själv funderat mycket över just den där frågan på sistone - bygger jag inte upp onödig stress och frustration hos Hero genom att pressa och styra hela tiden? När han får "bara gå" med får (helst MÅNGA) blir han helt underbart nöjd och gör ett fantastiskt arbete. Och jag ser faktiskt att han rätt fort börjar lägga in spontana lägganden och flanker för att hålla rätt kurs och tempo.

En av instruktörerna menade att jag ska träna mycket ute i en stor inhägnad och med en verkligt lång lina. Fösa fåren, hjälpa Hero att bromsa in när det behövs i början, lägga in flanker och så vidare. Han menade att jag den vägen så småningom kommer att kunna släppa linan och få fram ett lugnt, effektivt arbete där både jag och Hero känner oss trygga. Det tänket kändes ganska annorlunda mot det här att vara i en trängre fålla och jobba på att Hero ska "sköta sig" och lyda mig. "25:an är för liten för den hunden", tyckte denna instruktör.

Vill definitivt pröva hans tankar seriöst under några månader och se vart det leder.

Visst var det en fantastiskt bra idé att ha den här typen av utvecklingsträff för instruktörer i en klubb som arrangerar kurser!

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng