Arkiv

» november 2017 (1)
» oktober 2017 (5)
» januari 2015 (3)
» december 2014 (5)
» juli 2014 (2)
» januari 2014 (2)
» juni 2013 (2)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (1)
» januari 2013 (3)
» december 2012 (1)
» november 2012 (1)
» augusti 2012 (1)
» juli 2012 (4)
» juni 2012 (3)
» maj 2012 (3)
» april 2012 (2)
» mars 2012 (2)
» februari 2012 (5)
» januari 2012 (5)
» december 2011 (6)
» augusti 2011 (3)
» juli 2011 (4)
» juni 2011 (6)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (7)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (4)
» januari 2011 (5)
» december 2010 (8)
» november 2010 (2)
» oktober 2010 (5)
» augusti 2010 (7)
» juli 2010 (6)
» juni 2010 (6)
» maj 2010 (3)
» april 2010 (5)
» mars 2010 (8)
» februari 2010 (6)
» januari 2010 (8)
» december 2009 (8)
» november 2009 (6)
» oktober 2009 (9)
» augusti 2009 (11)
» juli 2009 (9)
» juni 2009 (7)
» maj 2009 (8)
» april 2009 (6)
» mars 2009 (11)
» februari 2009 (12)
» januari 2009 (6)
» december 2008 (6)
» november 2008 (9)
» oktober 2008 (7)
» september 2008 (12)
» augusti 2008 (15)
» juli 2008 (9)
» juni 2008 (12)
» maj 2008 (12)
» april 2008 (12)
» mars 2008 (1)
» februari 2008 (2)

Kategorier

» Kurser (1)
» Tävling (1)
» Träning (1)

visar: arkiv för juli 2010

onsdag 28 juli

Vacker (tydligen) tollare föreslår regeländring

Kvarstående i fyra minuter med dold förare tycker Daisy vore OK, men detta med att ligga ned bredvid andra högst misstänkta hundindivider - det känns inte riktigt bra...

På den regniga, men roliga Tollarspecialen i Kolmården i helgen stod hon för säkerhets skull både på sittandet och platsliggningen så att vi blev av med 50 poäng på ett bräde. Undertränat, är min förklaring. Semester på landet gynnar inte träningen av våra aldrig stabila gruppmoment. 241 poäng slutade hon på. Jag var inte nöjd med det individuella programmet, men poängen där var det inga fel på.

I lördagens välordnade agilitytävling gjorde vi två riktigt bra lopp och hade bäst tid båda gångerna, men också en rivning i vardera loppet. HATAR rivningar. Vi kom femma och fick fint pris. Imponerande många duktiga tollare på plats!

Specialens riktiga överraskning bjöd söndagens utställning på. Fint visad av Maria (tack igen för hjälpen!) kom lilla D 2:a i öppenklass tikar och det var inte någon brist på konkurrens. Njupavallarna gjorde bra ifrån sig även i övrigt. Maria kom 2:a i juniorklass hanar med sin Aston och vår uppfödargrupp placerade sig som femma.

Det var väldigt kul för Daisy och mig att träffa våra uppfödare Anita och Andreas och övriga i Njupavallengänget. Roligt också att återse både Daisys pappa Udo med matte och mamma Maia.

Nu är vi tillbaka i Sanda där träningsvädret blivit betydligt skönare. Daisy övar på att hoppa inför veckoslutets agilitytävling i Visby och har fått byta smeknamn till Snygging.

Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 18 juli

Reviderat

Har reviderat tävlingskalendern eftersom jag beslutat mig för att satsa mer på lydnaden i år än jag tänkte tidigare och avstå från att tävla spår i år.

Vi hinner träna för lite spår (hettan har inte precis hjälpt till) och jag vill försöka mig på en fokusering på lydnaden ett tag för att se vad det kan ge.

Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 16 juli

Till köttbullens försvar

I sommarlugnet hinner jag fundera på ett och annat som jag normalt bara snuddar vid i tanken för att sedan gå vidare med mer akuta saker. Just nu funderar jag över om jag bara inbillar mig - eller om det i i moderna hundtränarkretsar faktiskt fortfarande finns en sorts statusskala för belöningar?

Att det var så "förr" är väl solklart, i alla fall i brukshundsvärlden. En riktig brukshund skulle minsann bli överlycklig för en rejäl klapp på sidan och husses/mattes muntliga beröm. Träningen handlade till stor del om att hunden skulle böja sig för förarens vilja. Att motivera hunden med hjälp av andra belöningar än förarens uttalade uppskattning sågs som ett tecken på svaghet och dåligt ledarskap. Man skulle inte "muta" hundar att lyda.

Idag är så gott som alla som tävlar med sina hundar - och de flesta andra hundintresserade också - ense om att det är effektivt att belöna i träningen. Belöningsträningen har fått bred spridning och tillämpas, om än i varierande grad, i alla hundsportdiscipliner.

Men fortfarande tycker jag mig ibland märka, även i agility- och lydnadskretsar, att det finns egentligen ovidkommande värderingar som styr vilka belöningar som används. För att hårdra det - det är finare att belöna sin hund med dragkamp än med bollkastning och finare att lekbelöna än att ge godis.

Om jag har rätt, om denna statusskala på något sätt existerar, gör det säkert att träningen fortfarande i många fall blir mindre effektiv än den skulle kunna vara.

Om belöningar finns förstås massor att säga. Det kan ju exempelvis passa bättre med kampbelöning vid ett visst tillfälle pga vad det är man tränar och hur. Och man kan och bör lära hunden att uppskatta flera olika belöningstyper för att kunna träna på ett flexibelt och varierat sätt.

Men väldigt många hundar verkar trots att man arbetar på det sättet ändå ha en favorittyp av belöning. Daisys favoritbelöning är utan tvekan föda. Att äta är helt enkelt det bästa hon vet, utan konkurrens. Hon älskar att leka också, men den som sett henne jobba och jobba för en ynka torrfoderkula vet att jag inte överdriver när jag säger att det hon älskar mest av allt är att äta.

Som instruktör och i träningssammanhang träffar jag ibland hundar som verkar ha samma inställning.  Och ofta säger deras mattar och hussar - liksom föraren till en köttbullsälskande golden jag diskuterade med häromdagen på Visby BK - saker som att "egentligen gillar hon ju godis bäst, men jag försöker att belöna med kamp istället." De säger inte varför - det är som att det är självklart att kamp är bättre på något sätt. De säger inte heller att de har en plan för att lära hunden att uppskatta kamp genom att koppla den till godisbelöning, utan bara att de hoppas att hunden ska hålla till goda med kampandet eftersom föraren inte vill ge Frolic eller köttbullar. Jag har fått för mig att dessa förare tror/tycker att godis inte är en lika "fin" belöning som lek och beröm. Att de gamla attityderna om mutor på något sätt fortfarande lever kvar.

 

Kan det stämma? Synd i så fall. Såhär vill jag se på det: Ingen belöningstyp är rent principellt generellt bättre än någon annan. Det är hunden som bestämmer vad som är en belöning för den. Det är bra att kunna använda olika belöningar så det bör man träna på. Men man ska inte göra det onödigt svårt för sig genom att tvinga sig att använda en  mindre uppskattad belöning i sin träning. Vill du lära hunden att verkligen älska att göra något så använd den bästa belöning hunden vet!

 

När det gäller godisälskarna finns det förstås en del problem - som att de lätt blir lite köttbullsrunda själva. Men det är problem som går att lösa om man är lite kreativ. Låt inte mer eller mindre dolda mänskliga värderingar, byggda på helt andra saker än fakta och erfarenhet, styra hur du arbetar med din hund!

Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 10 juli

Bilder från Västergarn

vastergarnwebb7.jpgvastergarnwebb2.jpg

 

vastergarnwebb3.jpg

 

vastergarnwebb4.jpg

vastergarnwebb9.jpg

  

 

 

 

 

vastergarnwebb10.jpg 

Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 10 juli

Sommarro

En stor fet fluga surrar omkring här på övervåningen i den fortfarande morgonslumrande stugan. Slår mot fönstret mellan sina ljudliga irrfärder runt i sovrummet. Har den lyckats tränga sig förbi det gröna myggnätet i fönstret på nåt sätt?  Utanför det öppna fönstret skiner julisolen och får de gula agilitytunnlarna på den snart gulbrända stallplanen att bli liksom självlysande. Bengt har gått långpromenad med hundarna som är flämtiga eftersom det redan är ganska varmt. Jag hör den ena flåsa litegrann under sängen, Sonic vaktar nog från sin position på förstutrappen som vanligt. Hör prasslet av tidningsbläddrande i trädgården, fågelkvitter från tallskogen och ljudet av enstaka bilar som med långa och ojämna mellanrum passerar ute på vägen. Och känner att jag faktiskt inte måste göra något speciellt alls just nu. Mer än möjligen att släppa ut den där förb-e flugan.

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 7 juli

Svårt att sova

När jag gick och lade mig på kvällen efter landslagsuttagningens andra och sista dag, kunde jag inte somna på flera timmar. Det var inte så bra med tanke på att Daisy och jag skulle stiga upp kl 5 på morgonen för att åka med färjan tillbaka till familjen på Gotland. Men det var inget att göra åt. Det fanns så många tankar, intryck och känslor att återuppleva och bearbeta efter de två tävlingsdagarna och de tog sin plats i mitt huvud av egen kraft. Sådär brukar det sällan vara för mig efter en agilitytävling nuförtiden, men den här tävlingen var  annorlunda.

De två tävlingsdagarna var en på flera sätt mer intensiv upplevelse än "vanliga" agilitytävlingar. En upplevelse som jag verkligen inte vill vara utan. En upplevelse som fyllde mig med lika (?) delar tillfredsställelse och frustration.

Alltihop började under vinterträningen. Daisy var duktigare än någonsin och jag själv tyckte att jag lyckades hålla agilityformen mycket bättre än tidigare vintrar. Men jag hade svårt att hitta utmaningar att sikta mot i årets tävlingsprogram som kändes riktigt spännande. Inte så att jag tror att vi kan vinna allt eller att det är på något sätt lätt att tävla agility. Nej, bara så att jag nu varit på många av de återkommande tävlingarna och har lite svårare att tända till när de känns som upprepningar. Inser att det är en mental svaghet hos mig själv att jobba med om jag vill kunna fortsätta ha kul med agilityn, men har inte kommit någonvart med det ännu.

Så annonserades landslagsuttagningen ut och det började pirra i mig. Skulle jag våga anmäla oss? Att få vara med och tävla med den yppersta Sverigeeliten i en riktig idrottshall mitt i sommaren lät bara så underbart. Men vad hade jag och Daisy att komma med? Skulle vi inte bara skämma ut oss?

Så bestämde jag mig för att i alla fall anmäla och tänka vidare senare.

Sedan gick månaderna och ofta tänkte jag att jag nog skulle avstå. Utmaningen kändes lite väl stor och till råga på allt förde försommaren med sig ökade rivningsproblem. Kanske för att jag själv ökade min intensitet och försökte springa fortare under loppen?

Men jag har aldrig varit bra på att ge upp. Så i lördags morse åkte vi över Lidingöbron till Vinnarhallen på Idrottens utvecklingscentrum på Bosön. Tre lopp per dag under så VM-lika förhållanden som möjligt fick vi köra. Mina föresatser var att utmana mig själv, att vara i nuet tillsammans med Daisy, att inte slarva med mat eller andra kring-grejer och att inte låta mig imponeras så mycket av sammanhanget att jag inte vågade satsa.

De sakerna tycker jag nu efteråt att jag klarade riktigt bra. Vi sprang på och fick i några lopp tider som i sig var konkurrenskraftiga. Jag höll ihop bra och löste banorna, vi hade bara en disk av sex lopp.Men vi hade två stora problem - starterna och rivningar.

Kravet på VM-likhet gjorde att man fick vänta i en startfålla tillsammans med tre andra ekipage före sin start. Daisy hetsade upp sig ännu mer än vanligt när hon var så nära banan och fick se de andra hundarna starta och köra. I början blev jag överrumplad av hennes höga stressnivå och fick två tjuvstarter (den ena ledde till vår enda disk). Sedan lyckades jag hitta sätt att hantera henne så detta var mycket nyttigt att tvingas träna på. 

Rivningarna var det värre med. Minst en hoppbom åkte ned i vartenda lopp. Alla hinder var förstås maxade till 65 cm och min lilla fröken, som inte ens är 44 cm över manken hoppade med små marginaler. Ändå vet jag ju att hon kan hoppa även så högt och förstår inte riktigt varför vi inte klarade en enda nolla. Särskilt det näst sista loppet, ett agilityklasslopp, var väldigt bra och där blev jag besviken över att vi inte klarade oss felfritt - pga näst sista hoppbommen åkte ned.

Vi höll ändå humöret uppe och jag kan ärligt säga att jag kunde njuta av att följa tävlingarna med så mycket bra och spännande agility under optimala förutsättningar. Men efteråt smyger sig frustrationen på och jag funderar mycket över vad jag mer kan göra i träningen för att minska rivningarna. Och så kan jag inte heller riktigt låta bli att fundera över hur det hade varit om hon varit några millimetrar lägre och fått tävla i en storleksklass där hinderhöjderna är mer naturliga för henne. Jag vet att de tankarna inte för oss framåt utan antagligen snarare tvärtom. Att gräma sig över sånt man inte kan påverka är verkligen ingen uppbygglig sysselsättning och jag ska snart sluta. Det jag behöver är nog bara en plan. Om jag känner att jag försöker göra något, kommer de positiva känslorna snart tillbaka.

Håkan sade att han såg att Daisy hoppar av väldigt nära hindren när de är sådär höga. Hon skulle sannolikt behöva en bättre hoppbåge, tänker jag. Oxrarna tar hon numer jättefint och de har vi tränat mycket det senaste året. Kanske ska jag utveckla oxerträningen och även träna "svinryggar"? Borde väl kunna påverka avstampspunkten?

Det är ju viktigt att vara rädd om hennes självförtroende i detta. Hon måste tro att hon klarar det för att ha en chans. Ska experimentera lite försiktigt och även försöka ta hjälp av någon hoppteknikkunnig person.

Det är ju så lite som fattas. Om hon bara kunde klara ett hopphinder till i varje bana skulle hon vara ännu grymmare än hon redan är. När hon senast gjorde en nolla, i Klíntehamn för knappt två veckor sedan, vann hon minsann en hoppklass med 39 startande!

Här är slutpoängen från landslagsuttagningen. Några poäng skrapade vi i alla fall ihop. I ett lopp placerade sig Daisy som 10:a och i ett som 11:a (de översta 15 placeringarna gav 2-20 poäng per lopp och man fick räkna fyra resultat).

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng