Arkiv

» november 2017 (1)
» oktober 2017 (5)
» januari 2015 (3)
» december 2014 (5)
» juli 2014 (2)
» januari 2014 (2)
» juni 2013 (2)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (1)
» januari 2013 (3)
» december 2012 (1)
» november 2012 (1)
» augusti 2012 (1)
» juli 2012 (4)
» juni 2012 (3)
» maj 2012 (3)
» april 2012 (2)
» mars 2012 (2)
» februari 2012 (5)
» januari 2012 (5)
» december 2011 (6)
» augusti 2011 (3)
» juli 2011 (4)
» juni 2011 (6)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (7)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (4)
» januari 2011 (5)
» december 2010 (8)
» november 2010 (2)
» oktober 2010 (5)
» augusti 2010 (7)
» juli 2010 (6)
» juni 2010 (6)
» maj 2010 (3)
» april 2010 (5)
» mars 2010 (8)
» februari 2010 (6)
» januari 2010 (8)
» december 2009 (8)
» november 2009 (6)
» oktober 2009 (9)
» augusti 2009 (11)
» juli 2009 (9)
» juni 2009 (7)
» maj 2009 (8)
» april 2009 (6)
» mars 2009 (11)
» februari 2009 (12)
» januari 2009 (6)
» december 2008 (6)
» november 2008 (9)
» oktober 2008 (7)
» september 2008 (12)
» augusti 2008 (15)
» juli 2008 (9)
» juni 2008 (12)
» maj 2008 (12)
» april 2008 (12)
» mars 2008 (1)
» februari 2008 (2)

Kategorier

» Kurser (1)
» Tävling (1)
» Träning (1)

visar: arkiv för mars 2010

fredag 26 mars

Vad är svenskt?

På 5i12-rörelsens hemsida finns nu en avdelning som producerats med anledning av valrörelsen där ju SD hittills lyckats få rätt mycket plats i medierna. Avdelningen består av tänkvärda filmsnuttar, jag gillar särskilt den som heter "Ska man hålla på traditionerna?".

Här är länken.

 

Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 25 mars

En liten sol-, nej månskenshistoria

Vad kan vara mer stimulerande en småregnig tisdagkväll i mars än att tillbringa den tillsammans med sin lilla tollare på en öde, blöt och grusig företagsparkering i Gröndal? Jo, en hel del kanske, men jag var i alla fall där på den ödsliga parkeringen utanför det kvällstomma företaget. Skulle ha tränat lydnad tillsammans med en gröndalsbo som har lika udda intressen som jag själv. Tyvärr bestämde sig hennes tollarvalp, som verkar ha ännu mer udda intressen,  just den kvällen för att bita sönder en vägg. Hon fick akut lämna återbud till vår parkeringsträff för att bege sig på jakt efter någon typ av valphage. Ville väl ha övriga väggar kvar, kan jag tänka.

Jag och Daisy gjorde det bästa (?) av den uppkomna situationen. Jag ställde upp en ruta alldeles intill företagets upplysta entré och så jobbade vi en lång stund med olika delar av elitrutan. Frånsett att jag fick vråla som en arg gibbonapa för att få henne att lägga sig på den blöta asfalten, gick det fint och det var ett nyttigt träningspass. Fast lite skönt var det allt att packa in oss i bilen och åka hem.

Nästa kväll var vi på en mörk skolgård istället. Man måste ha lite variation här i livet.  Jag hade till och med mänskligt sällskap under träningen i form av Bengt som kommenderade fem högremoment åt oss. När vi skulle hem upptäckte jag plötsligt att utspridda rutkoner inte längre lyste vackert röda i bilens baksäte. De var inte där överhuvudtaget. Insåg att jag förmodligen glömt dem kvällen före på den tidigare skildrade parkeringen. De helgjutna rutkonerna är inte precis billiga så jag var inte glad. Utan något större hopp om att återfinna mina värdefulla plastprylar begav vi oss till Gröndalsföretaget. Och där stod till vår förvåning min fina ruta kvar! I 24 timmar hade den fått stå utan att någon rört den, trots att den upptog 1½ parkeringsruta (med motorvärmare). Undrar om de trodde att det var gatukontoret som ställt ut markeringar och oroligt väntade på att det skulle komma en liten grävskopa och gräva ett hål alldeles intill entrén?

 

Kommentarer: 0 Permalänk

tisdag 23 mars

Sökträning

Daisy och jag gjorde vårt andra "riktiga" sökträningspass igår, tillsammans med Anna-Karin och Mija med hundar. D fick försöka sig på lokalisering av figurant med hjälp av vindburen vittring. Vi gick kopplat på vindsidan av väl gömda figuranter och jag släppte kopplet när jag såg att hon fått vittringen i nosen. Häftigt att se henne fånga upp vittringen och börja fundera över den de första två gångerna. Tyvärr var jag gång 1 alldeles för ivrig och kunde inte vara tillräckligt passiv för att hon i lugn och ro skull få undersöka vittringens källa. Men hon hittade i alla fall Mija och fick köttbullar och kul. Gång 2 var jag bättre och Daisy fick lösa det hela mer på egen hand.

Sedan blev det paus i bilen för D:s del innan hon så småningom fick en ny möjlighet att hitta våra två figuranter (på samma sätt, spontant, inga skick). Och, jäklar, vilken annorlunda attityd hon hade denna gång! Hon fångade upp vittringen på ca 40 meters avstånd och sprang som skjuten ur en kanon fram till figuranten båda gångerna. Mycket kul lek! tyckte Daisy.

Nu ska jag börja träna på att få henne att springa systematiskt och på markeringar. Tror inte hon behöver så mycket mer lokaliseringsträning, ett pass till så småningom kanske, men risken är att hon börjar gilla det för mycket. Vill lära henne de svåraste bitarna ordentligt utan att hon är alltför uppvarvad.

En fråga jag funderade på igår kväll så att jag inte kunde somna: Varför börjar man inte träningen av det systematiska springandet med att lära in bra tomslag (som ett moment, liksom)? Det är väl knappast någon risk att hunden senare kommer att strunta i figuranterna ifall sådana finns på plats? I alla fall inte om man gör tillräckligt bra och många hitta-övningar. Kanske brukar vissa börja med tomslagsträning? Eller så är jag helt snett ute och har missat någon viktig aspekt i mitt klurande.

Boken "Sök i teori och praktik" som jag bestämt mig för att följa rekommenderar att man lär in det systematiska springandet med hjälp av figuranter. Alltså att det hela tiden finns en person att springa till i början. Tomslagen läggs in när själva springandet blivit automatiserat. Metoden måste säkert fungera eftersom författarna använt den länge med många hundar. Men jag kan inte släppa tanken på att de själva skriver att sök är 90 procent springande och 10 procent nosarbete. Då borde det väl egentligen inte vara fel att lägga ännu mer krut på att lära in själva springandet, utan personvittring som hjälp?

Fast man skulle förstås vara rädd att istället få en hund som bara springer perfekt, men inte bryr sig om figuranterna. Det är såklart värdelöst.

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 22 mars

Bättre ord sökes

När jag satte mig in i systemet och tänket bakom det som kallas klickerträning kände jag att jag hittat hem. Det var ju inte alls den mesiga mutträning som många försökt inbilla mig och det handlade om så oändligt mycket mer än den lilla klickmanicken. Det blev plötsligt möjligt för mig som inte hunnit ha tio hundar i mitt liv att med hjälp av en bra plan, tydliga kriterier, upptränad timing och BRA belöningar lära mina hundar nästan vad som helst. När jag säger klickerträning menar jag bl a:

  • Belöningar som hunden verkligen vill ha är grundverktyget.
  • Moment delas upp i små delar som lärs in bra var för sig innan de sätts ihop.
  • Det är en fördel ju mer inlärningen bygger på frivilliga beteenden från hunden, dvs att den testar vad matte vill och blir belönad när den gissar rätt.
  • Man använder betingad förstärkare. Mina är "Klick" om jag har klickern med mig och "Bra!" med glad röst. Efter dessa kommer alltid belöning. Jobbet är slut och kan börja om. Ibland kommer klick eller bra redan efter en sekund, ibland efter ett helt elitlydnadsprogram.
  • När det blir fel bryter jag, så neutralt eller glatt jag kan, och säger att det blev fel. Betyder att belöningschansen är missad och att hon måste göra om bättre för ny belöningschans.
  • Man ska också kunna bryta och belöna var som helst i ett moment för att förstärka något som är bra.
  • Inga sk positiva bestraffningar, dvs att man blir arg eller tillför hunden obehag.

Känner mig bekväm med hela konceptet och märker ju att det ger bra resultat. I träningen av tävlingslydnad använder jag klickermetoden så konsekvent jag bara kan och i all annan träning finns den med, men blandas med lite mer visande etc när det känns praktiskt. Jag vågar faktiskt påstå att det är väldigt sällan som jag är negativ mot Daisy om hon gör fel på appellplanen. I agilityn får jag ofta hejda mig för att inte klaga på henne om det blir fel och ibland hinner jag inte hejda mig. Men jag märker att hon liksom inte bryr sig om ifall jag gruffar, det verkar inte ha någon riktig innebörd för henne, jag har helt enkelt inte tränat henne i några andra bestraffningar än de som kallas negativa, dvs att hon för tillfället missar chansen till belöning. Jo, en gång för inte så länge sedan överraskade jag och skrämde henne precis när jag lämnat henne och hon satte sig upp vid en platsliggningsträning. Desperat, tävlingssugen matte fattade felaktigt beslut. Det var efter det som hon vägrade sätta sig upp vid uppsättandet på två tävlingar. Där fick jag.

 

Den största bristen med metoden tycker jag faktiskt är att den inte har något bra namn. För när man säger klickerträning så för det självklart tankarna till den lilla manicken. Och den är ju egentligen det minst viktiga i sammanhanget. Jag har märkt att en del som tränar mer traditionellt, men har tagit hjälp av klickern för att få bättre timade belöningar, säger att de kör klickerträning. Det får de i och för sig gärna säga, problemet är att diskussionen blir konstig om de tror att vi tränar likadant.

Ett annat namn som förekommer är belöningsträning. Men det är inte så särskiljande - belöningar används ju i nästan all hundträning. Dessutom låter det som om hunden får köttbullar hela tiden, vilket ju verkligen inte behöver vara fallet. Man kan/bör självklart ställa ökande krav även på klickertränade hundar och de lär sig att verkligen jobba för sina åtråvärda belöningar.

Det skulle behövas ett bättre svenskt namn på metoden för att underlätta diskussioner med andra tränare. Det är väldigt jobbigt att behöva göra ingående definitioner av vad man menar med klickerträning varenda gång som ämnet kommer upp.

Tyvärr har jag trots idogt funderande inte kommit på några särskilt bra förslag på nya namn. Föredrar i alla fall uttrycket "belöningsbaserad träning" framför "klickerträning"eftersom det berättar lite mer om metoden och inte för tanken så fel.

 

Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 13 mars

Knåpat ihop en tävlingskalender

Gjorde en preliminär tävlingskalender (se menyn) för mig och hundarna. Inga lydnadstävlingar inprickade ännu, men visst tusan ska Daisy och jag tävla lydnad också. Får se när det kan bli. Maj-juni är erfarenhetsmässigt bra vädermässigt för detta ändamål, liksom september. Och lydnadstävlingar ligger lyckligtvis inte alltid i veckosluten.

Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 12 mars

GRATTIS, STORA LILLA 14-ÅRING!

saramnyvalpwebb.jpg

 

Idag fyller Sara 14 år. Hoppas du får en underbar födelsedag, min vän!Skrattande

På bilden kan man se hur vår tonårsdotter, som idag är nästan lika lång som jag, såg ut för bara fem år sedan. Det är första mötet mellan henne och köttbullevalpen Daisy, som för övrigt fyllde år i måndags.

 

Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 7 mars

Tävlat agility

Äntligen fick vi tävla agility igen!

Bengt och jag åkte med hundarna till Linköping igår. De är verkligen proffsiga tävlingsarrangörer där och Valla ridhus är uppvärmt och bra. Vi hade några trivsamma timmar i trängseln på ridhusläktaren och loppen gick inte alltför illa.

Det nya resultatmålet för varje lopp med Daisy - topp 5 - uppfylldes i vart fall i agilityklass där vi kom 4:a med en tid som kunde putsats något på ett ställe där en sväng blev kantig pga att jag inte riktigt hittade det hopphinder vi skulle ta.

I hoppklassen blev det tyvärr en rivning. Det loppet har i analysen efteråt också fått mig att hitta en sak som det verkligen är hög tid att börja träna mer på. Det fattas intensitet hos Daisy när det är mycket "hoppande fram och tillbaka på nästan samma ställe". Jag måste hålla på med sådant på 45-50 cm:s höjd och själv vara intensiv även om jag inte kan ruscha på, och lägga in täta belöningar. Att det blivit rätt så lite sådan träning beror på att jag tycker de övningarna är väldigt svåra att belöna på ett effektivt sätt, men nu får jag lösa det. Vi förlorar tid på sådana avsnitt där det är mycket fram- och-tillbaka, särskilt på hoppbanor. Det känns som hon bara väntar på att vi ska börja springa på riktigt igen.

Sonic hade kul. I agilityklassen blev han upprörd över ett par av svängarna samt hoppade av vippen i förtid, men gick runt. I hopploppet gick det mycket flytigare, men där tog han tyvärr ett hinder för mycket och diskade sig.

Med Statoilmackelunch i bilen, hamburgare och PF-middag på ridhusläktaren och skönt sällskap var det summa summarum en utmärkt agilitytävlingsdag.

Kommentarer: 0 Permalänk

tisdag 2 mars

Nytt är kul

Daisy och jag har inlett vår långa träningsfärd till att bli ett sökekipage. Det känns jätteroligt att börja med något för mig helt nytt och lägga upp en plan för ungefär ett år framåt. Minst så lång tid räknar jag med att det ska ta innan vi kan tävla. Vilket jag förstås gärna vill - jag gillar ju sånt.

Eftersom min enda erfarenhet av sök är att jag varit figurant på ett par tävlingar samt vid andras träning, tänker jag pröva att så slaviskt som möjligt följa Köstes och Egtvedts bok "Sök i teori och praktik". Metoden verkar stämma med min träning i övrigt och de är väldigt bra på att beskriva slutmålet och koppla det till hur man tränar. De skriver att sök är 90 % springande och 10 %, vilket är ett av skälen till att jag tror det här kommer att passa Daisy.

(Kan inte låta bli att här lägga in en kommentar om boken; Att läsa den från pärm till pärm var ingen njutning precis. Översättningen från norska är dålig och ofta har de inte översatt alls. Slarvigt!)

Grundfärdigheterna som hunden behöver ha för att börja träna sök är enligt boken: Utgångsställning (check!), targeting (check!), fritt följ (behöver vi träna på skogsstig), inkallning (behöver träna trekantsinkallning, se föregående blogginlägg, i skogen), sitt (check!), stanna kvar (hmmm), håll fast (check!), doggie-zen (att kvalitetssäkra momenten genom att utmana dem) och att uppsöka figurant.

Tänker börja med att se till att vi har allt det där. I söndags tränade jag med Mija och Anna-Karin som var jättebra figuranter åt Daisy och verkligen fick henne att älska att uppsöka dem. De fick klicka henne, ge godis och låta henne göra lite konster när hon kom fram och hon var mycket entusiastisk över leken. Nu ska jag helt enkelt terrorisera olika personer och be att hon får springa fram till dem och få liknande belöning. Samtidigt fortsätter jag träna skogslydnad på egen hand. Och då borde det faktiskt vara möjligt att pröva att göra några enkla vindövningar nästa gång jag har tillgång till figuranter i skogen. Och så ska jag skaffa sån där lösrulle och börja öva markeringar på en plan eller liknande. Mija och Anna-Karin tyckte visserligen att jag skulle fundera på att ha skallmarkering eftersom Daisy var väldigt snabb med att börja skälla när Anna-Karin slutade belöna henne. Men jag tror inte D har modet att stå och skälla på nån okänd gubbe i skogen. Och jag är inte säker på att hon orkar skälla om hon blir trött.

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng