Arkiv

» november 2017 (1)
» oktober 2017 (5)
» januari 2015 (3)
» december 2014 (5)
» juli 2014 (2)
» januari 2014 (2)
» juni 2013 (2)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (1)
» januari 2013 (3)
» december 2012 (1)
» november 2012 (1)
» augusti 2012 (1)
» juli 2012 (4)
» juni 2012 (3)
» maj 2012 (3)
» april 2012 (2)
» mars 2012 (2)
» februari 2012 (5)
» januari 2012 (5)
» december 2011 (6)
» augusti 2011 (3)
» juli 2011 (4)
» juni 2011 (6)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (7)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (4)
» januari 2011 (5)
» december 2010 (8)
» november 2010 (2)
» oktober 2010 (5)
» augusti 2010 (7)
» juli 2010 (6)
» juni 2010 (6)
» maj 2010 (3)
» april 2010 (5)
» mars 2010 (8)
» februari 2010 (6)
» januari 2010 (8)
» december 2009 (8)
» november 2009 (6)
» oktober 2009 (9)
» augusti 2009 (11)
» juli 2009 (9)
» juni 2009 (7)
» maj 2009 (8)
» april 2009 (6)
» mars 2009 (11)
» februari 2009 (12)
» januari 2009 (6)
» december 2008 (6)
» november 2008 (9)
» oktober 2008 (7)
» september 2008 (12)
» augusti 2008 (15)
» juli 2008 (9)
» juni 2008 (12)
» maj 2008 (12)
» april 2008 (12)
» mars 2008 (1)
» februari 2008 (2)

Kategorier

» Kurser (1)
» Tävling (1)
» Träning (1)

visar: arkiv för januari 2010

söndag 31 januari

Vimsig matte och mystisk tollare tävlar lydnad

Trots dagens iskyla och ett halvdant resultat är min känsla efter dagens lydnadstävling i ridhuset i Viksberg att det var roligt. Är väldigt glad att jag inte åkte hem direkt efter platsliggningen, en tanke som jag i vart fall snuddade vid.

Vi var tio elitekipage och jag drog startnummer 10. Mija och Råttan var också där och fick nummer 7. Vid lottningen inser jag plötsligt att en sån där liten pärm med stamtavla och andra viktiga hundpapper som de andra går och visar fram för arrangörerna - en sån finns inte i min ryggsäck. Där är det fullt av burkar att lägga godis i, kampleksaker, läppstift, köttbullar, kattmatsburk (slutbelöning efter genomfört tävlingsprogram), godis av "tråkigare valörer", påsklämmor, ögondroppar, mössa, plastpåsar, mackor, läskburkar, vattenflaskor och annat som man måste ha med sig för att kunna tävla. Men sådant  som registreringsbevis och vaccinationsintyg för hunden har det inte fallit ryggsäckens ägare in att packa ned.

Arrangörerna var vänliga nog att låta mig starta ändå under förutsättning att jag skulle skicka över kopior av handlingarna i efterhand. Det var jag förstås glad för. En sur kommentar från en av arrangörerna om att elitförare inte borde kunna göra sådana misstag försökte jag bortse ifrån. Jag kommer nog tyvärr alltid att kunna glömma något viktigt ibland, hur länge jag än tävlar. Fast köttbullarna glömmer jag i alla fall aldrig.

Daisys och min akilleshäl, gruppmomenten, blev en intressant övning. På sittandet hade hon ställt sig en liten stund precis när jag lämnade henne så det nollade vi. På platsliggningen låg hon helt fantastiskt bra - men det gick nästan inte att få henne att sätta sig efteråt. Fyra-fem gånger kommenderade jag, allt mer desperat, innan hon insåg att jag verkligen menade att hon skulle sätta sig upp. Hur många olika sätt kan dessa till synes enkla moment egentligen gå fel på? Hon fick 7,5 på platsliggningen så vi lämnade gruppmomenten med 35 sumpade poäng.

För den som eventuellt undrar så jobbar jag mycket och på olika sätt med att få de här momenten att fungera och emellanåt gör de det, både på träning och på tävling. Men hon tycker i grunden inte om att bli lämnad ensam bland okända hundar och människor och det är ingen lätt uppgift att få henne att klara det ändå. Men, jag lovar, jag ger mig inte. Den som vill träna sittande och liggande tillsammans med oss får gärna höra av sig, jag blir verkligen tacksam varje gång jag får sådana erbjudanden!

Det individuella programmet gick inte perfekt, men bra. Vi samarbetade bra, hon gjorde så gott hon kunde med allting och såg glad ut. Vi hade helt enkelt en kul stund tillsammans där i ridhusmanegen. Bästa poängen fick vi på apporteringsdirigeringen, en tia. Sämst fick vi på inkallning och fjärr, 7:or på båda. Gå-runt-rutan slog vi personligt rekord på, 9,5.

237,5 poäng, andrapris och en delad fjärdeplacering blev facit av detta äventyr. Vi ska tävla i samma ridhus nästa söndag igen. Ska bli spännande att se vad det har för effekt att köra repris så snart.

Mija och Råttan nollade tyvärr vittringen pga en tjuvstart, annars skulle de sannolikt haft sitt tredje förstapris och championatet. Det var verkligen synd. Enda glädjen med saken är ur min egoistiska synvinkel att jag kommer att ha Mijas utmärkta lydnadsträningssällskap en vecka till (hon tänker inte fortsätta med tävlingslydnaden när Råttan tagit championatet). Tror det är mycket tack vare flera olidligt sena kvällar i ett ridhus tillsammans med Mija och Råttan den senaste tiden som de individuella momenten gick så pass bra i ridhusmiljön idag.

 

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 27 januari

Skriv på för fem storleksgrupper!

Länk till namninsamling till stöd för förslaget om att införa fem storleksklasser i agility.

Bra initiativ, tycker jag.

Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 22 januari

Komma vidare med hoppträningen

Jag har förvånat mig över att många går flera inte helt billiga kurser för hopp-gurun Vappu Alatalo efter varandra eftersom innehållet i kurserna hela tiden verkar vara detsamma. Ganska lite grundläggande teori om hur hundar bör hoppa, något enstaka exempel på hundar med usel hoppteknik och följderna av detta och sedan mängder av praktik. I de praktiska övningarna ser Vappus säkra öga massor som man själv inte ser av styrkor och brister i de deltagande hundarnas hoppning, föreslår förändringar av övningarna för att förbättra det som brister och arrangerar mer utmanande övningar för klassens ljus. Så var det i alla fall på den kurs jag för ett drygt år sedan gick för henne med Daisy och enligt andra som var med då och gått för Vappu tidigare var kursen precis som de brukar vara.

Men nu börjar jag faktiskt själv längta efter en Vappu-repris, tro det eller ej. Sedan den där kursen har jag envetet tränat basövningarna med Daisy ("Basic Grids" och "Basic Bend") på låg höjd och med mediumavstånd samtidigt som jag gjort olika balansövningar för att stärka hennes "deep core muscles" (de stabiliserande musklerna kring ryggraden bl a). Och äntligen börjar faktiskt till och med jag se en förändring hos Daisy. Grundövningarna gör hon med mycket större säkerhet och pondus och oftast med korrekt bågformad hoppning redan vid första repetitionen. Hon har blivit starkare i bakben och rygg, idag kan hon stå på bakbenen vilket hon märkligt nog knappt kunde när vi gick hoppkursen.

Nu skulle jag faktiskt kunna ge en hel del för att få mina Daisy-observationer bekräftade och nyanserade av gurun själv, samt få idéer om hur jag vidareutvecklar träningen. Vi kan väl inte hålla på med bara grundövningarna år ut och år in. Behöver någon ny krydda i hoppträningen nu för att få inspiration att jobba vidare.

Tyvärr verkar ingen kursarrangör i min närhet för närvarande ha något Vappu-besök på gång så jag får väl ge mig till tåls lite grann. Fast just det är jag verkligen inget vidare på.

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 20 januari

Rovdjurstema

Vetenskapsradion har rovdjurstema just nu.

Mycket intressant att läsa och lyssna på, mest om vargar, men även lite annat. 

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 20 januari

När storleken spelar roll

Just nu pågår en debatt i Agility-Sverige (ett imaginärt lilleputtland med nästan lika många elektroniskt framförda åsikter som invånare) om förslag till regeländringar inför regelrevideringen om ett par år. Ett av de förslag som debatteras mest är Agilityregelgruppens idé om hur vi ska minska det problem som skapats av att det bara finns tre storleksgrupper och att indelningen av dessa ser ut som den gör. Vi har följt den internationella kennelklubben FCI:s indelning vilket bl a medfört att de minsta large-hundarna får hoppa på hinder som är upp till drygt 20 cm över deras mankhöjd. Jag vet att det också finns fler problem pga storleksindelningen, men detta med de små large-hundarna är det som jag själv lever med. Daisy ligger inte ens en centimeter över gränsen mellan medium och large. Hopphinder på 60-65 cm är helt enkelt riktigt höga för henne. Jag minns fortfarande de första gångerna jag bad henne hoppa 65 cm och hon bara tittade på mig som att "det där kan du inte mena!".

Numer hoppar hon glatt även de högsta largehöjderna (just dem river hon faktiskt mycket sällan) och vi tränar ju ständigt hoppteknik och fysik för att hon ska klara det så bra som möjligt. Men det är klart att jag ändå oroar mig för att det kan vara slitsamt för henne på sikt att hoppa så högt. Hur blir det när hon blir äldre?

Sedan är det ju förstås också en konkurrensfråga. Skulle hon kunna vara mer framgångsrik om hon tävlade i en mer homogen storleksklass där alla hade mer likartade fysiska grundförutsättningar att klara hinderhöjderna?

Och tankarna kring Daisy leder vidare till tankar om raser. Idag väljer den som vill ha tävlingsframgångar bort vissa raser till stor del pga att de riskerar att hamna på "fel" sida de två storleksgränserna. Det tycker jag är förståeligt, men synd. Tollare är ett bra exempel. Ofta underbara agilityhundar, men tyvärr blir de ofta små large-hundar.

Det regelförslag som lagts fram går bl a ut på att man med en hund på mellan 43 och 45 cm("Daisy Size") själv ska få välja om man vill tävla i medium eller large. Att välja medium är, vad jag förstår, att samtidigt välja bort internationellt tävlande. Förslaget innebär att man kan spara sin hund genom att välja medium och hålla sig till nationella tävlingar.

Detta vore en förbättring jämfört med idag, helt klart, men ännu bättre vore en mer genomgripande förändring som skulle göra systemet mer skonsamt och rättvist för många fler ekipage. Det finns ett flertal länder som har fler storleksgrupper än vi har. Fem storleksgrupper vore rimligt. Chansen skulle då öka betydligt att hundar fick tävla främst mot andra av samma storlek och att hinderhöjderna kunde anpassas till hundarna istället för tvärtom.

Rasbredden kunde bibehållas och kanske öka, vilket vore kul.

FCI vill inte ha fler storleksgrupper, men det är säkert inte så svårt att ändra på med målmedveten lobbying. Om Sverige bara ville, tror jag att vi skulle kunna göra något riktigt bra för agilityn vid kommande regelrevidering!

En del oroar sig för att fem storleksgrupper skulle göra livet så mycket dyrare och krångligare för tävlingsarrangörer. Två hinderhöjningar till per klass och fler priser, framhåller de oroliga. Men ärligt talat är väl sådana saker petitesser jämfört med de negativa effekterna av dagens storleksindelning. Är säker på att vi tävlande kan vänja oss vid att inte få pris om vi kommer på fjärde plats och att hinderfixarna kan orka röra på sig några extra gånger. Visst, det kostar lite tid och tävlingarna kan komma att bli längre. Men vi kan säkert lära oss att göra snabbare övergångar mellan storlekarna än idag och gå bana kan ju flera grupper göra tillsammans.

Det viktigaste just nu är dock att inte motsättningarna om HUR storleksklassfrågan ska åtgärdas leder till att ingenting alls händer. För något måste faktiskt göras. Nästan allt är bättre än inget. Skulle Agilityregelgruppens förslag gå igenom, kan man ändå se det som en början på väg till något ännu bättre.

Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 17 januari

Lördagsträning

Igår kväll tränade Mija, Håkan, Håkan och jag med våra hundar på den här banan av Mia Laamanen. En snabb och tekniskt svår bana som jag tänker träna mer på, fast då uppdelat i kombinationer. Det blev push med serpentin efter på många ställen och där hade Daisy och jag nytta av vårt idoga tränande på just detta som jag påbörjade på Gotland i somras.

Banan var nyttig för mig eftersom jag verkligen fick träna på att fortsätta ligga före i tanke och handling även när svårigheterna staplas på varandra. Annars har jag en tendens att slappna av och liksom ta lite paus när jag klarat en svår sak innan jag fortsätter till nästa. Och den tendensen måste BORT!

Det Daisy och jag fick verkligt svårt med var svängen från platta tunneln till nästa tunnelingång (14).  Satte det till slut genom att, på Mijas inrådan, göra framförbyte 10-11 och sedan bromsa in fram till platten. Är bara orolig att jag aldrig skulle ha valt den lösningen (det lite obekväma framförbytet) vid bangång på tävling.

Tycker att Daisy river lite väl mycket nu. Måste börja träna mer hoppteknik igen. Tänker också testa störningsträning av olika slag på hopphinder. Hon måste kunna klara att jag är nära ibland. Har en känsla av att det ofta är då hon river, plus när det kommer ett hopp direkt efter en tunnel.

Agilitytävlingen på My Dog i Göteborg förra helgen var jättekul! Sara, jag och Daisy åkte tåg dit och bodde på ett bra Scandichotel alldeles nära Svenska mässan. Daisy och jag kom i mål i tre av fyra lopp och jag övade på att ge järnet vilket gav bättre tider än i Kista.

Tyvärr fick vi också fem fel i varje lopp - två rivningar och en felaktig slalomingång. En av rivningarna kostade mig en vinst och ett internationellt cert. Surt.

Nu är det ingen agilitytävling förrän en lördagskvällstävling i Linköping i mars. Till dess ska vi i alla fall träna ordentligt på att Daisy ska kunna hoppa bra och säkert även när jag springer allt vad jag kan.

Om två veckor ska vi tävla lydnad i ett ridhus utanför Södertälje och jag försöker få till så mycket bra lydnadsträning som möjligt, men känner mig egentligen mer inspirerad att träna agility.

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 6 januari

Kistamässan

 

Tisdagen och onsdagen har tillbringats med agilitytävlande med Daisy på Kistamässan. Min målsättning var att fokusera på tiderna och uppgiftsmålet att köra med intensitet i vartenda avsnitt av loppen. Lyckades uppnå uppgiftsmålet helt i det sista loppet idag, ett agilityklasslopp som vi också nollade och där vi kom på sjunde plats av 71 startande. Är inte vid slutmålet (om det finns?) tidsmässigt, men vet var jag skulle kunna kapa åtminstone en del tid: Peppa Daisy mer över de tre första hindren, framförbyte istället för bakombyte till balansen så att jag hade kunnat springa om henne på balansen och fått bättre fart över den och så inte skicka henne framåt av misstag i första loopen där man ska runt vippen. Men är ändå glad över att min känsla i loppet närmar sig den jag vill ha i helst alla lopp.

Av övriga lopp gillar jag bäst det första på tisdagen, ett hopplopp där hon tyvärr petade ned en bom, men där vi båda skötte oss riktigt bra. Sedan var det två diskade hopplopp där ett helt enkelt sög och ett aglitylagklasslopp som vi nollade.

Dagens agilityklasslopp filmades av Sara:

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 2 januari

Rätta känslan

För 2009 tyckte jag det var lätt att sätta mina hundsportmål, uppdelade i tränings- prestations- och resultatmål. Många av målen nådde vi också och jag tror att själva processen med att sätta målen och fokusera på metoderna för att uppnå dem bidrog till att det gick på det sättet. Men för 2010 har jag mycket svårare att hitta bra mål av någon anledning. Med "bra" menar jag en typ av mål som bidrar till att jag och hundarna utvecklas och därmed har kul.

Beträffande Sonic är det egentligen inte så svårt. Där är det enda viktiga målet att jag fortsätter att låta honom vara aktiv med agility och spår  så länge han verkar uppskatta det och klarar av det. Och det betyder att han ska få fortsätta träna regelbundet, men inte så intensivt, och tävla agility ibland. Vi körde ett kul pass med hopp och tunnel i en loop igår kväll och han är både motiverad och hoppar bra.

När det gäller Daisy är det svårare att hitta de där målen som hjälper oss framåt. En sak som jag kommit fram till är i varje fall att jag under 2010 ska vara tydligare med att prioritera agilityn. Jag tror inte ens jag ska sätta några andra mål för brukset och lydnaden än att jag ska hålla på med dem också, på en nivå som är tillräckligt intensiv för att ge något, men ändå med inställningen att "det får bli som det blir".

Så har vi då agilityn. Daisy går verkligen mycket bra nu om hon får rätt information tillräckligt snabbt. Henns hoppteknikträning verkar fungera och vi slipar på lite olika detaljer som snabbt förbättras. Daisy är helt enkelt otroligt tacksam att träna! Själv har jag under 2009 fått bättre fart på min fysträning och lärt mig en hel del mer om agility. Goda förutsättningar finns alltså att göra 2010 till ett fint agilityår för oss. MEN då behöver jag hitta en annan känsla när jag ska köra. En på riktigt offensiv, avspänd och självsäker känsla. Annars kommer det inte att gå, annars kommer vi inte vidare.

Idag är det mer som att jag iakttar mig själv utifrån när jag kör en bana och kollar om jag gör rätt. Det blir också lätt så att jag inväntar Daisys svar på mina signaler för att få kvitto på att jag gjorde rätt innan jag går vidare i loppet. Det är inte alls så att jag tycker det är katastrof om det blir fel och vi diskar oss, jag är INTE rädd att misslyckas. Men jag lyckas ändå inte bara vara närvarande i nuet och köra agility för allt vad jag är värd.

Låter det konstigt? Ja, det är inte så lätt att förklara. Jag är i alla fall helt säker på att om jag kunde "komma in" i loppen från början skulle jag både ha mycket roligare och kunna köra henne lite snabbare.

Så det jag behöver är alltså mål som kan bidra till att jag sköter analysen på bangången (och möjligen efter loppen) och kör agility "här och nu, avspänd och lagom laddad" när jag har Daisy med mig. Jag funderar över om ett sätt skulle kunna vara att skapa något sorts eget "pinnsystem". T ex att bestämma att jag ska uppnå ett visst antal tävlingslopp där vi kommer bland de bästa fem procenten. I vanliga fall brukar jag tycka det är destruktivt att fokusera för mycket på tävlingsresultatmål, men här skulle kanske ett sådant eget system hjälpa mig till en bättre inställning. Och med den kan en bättre känsla kanske komma?

På tisdag och onsdag ska vi tävla på Kistamässan och kommande lördag och söndag på My Dog i Göteborg. Längtar!

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng