Arkiv

» november 2017 (1)
» oktober 2017 (5)
» januari 2015 (3)
» december 2014 (5)
» juli 2014 (2)
» januari 2014 (2)
» juni 2013 (2)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (1)
» januari 2013 (3)
» december 2012 (1)
» november 2012 (1)
» augusti 2012 (1)
» juli 2012 (4)
» juni 2012 (3)
» maj 2012 (3)
» april 2012 (2)
» mars 2012 (2)
» februari 2012 (5)
» januari 2012 (5)
» december 2011 (6)
» augusti 2011 (3)
» juli 2011 (4)
» juni 2011 (6)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (7)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (4)
» januari 2011 (5)
» december 2010 (8)
» november 2010 (2)
» oktober 2010 (5)
» augusti 2010 (7)
» juli 2010 (6)
» juni 2010 (6)
» maj 2010 (3)
» april 2010 (5)
» mars 2010 (8)
» februari 2010 (6)
» januari 2010 (8)
» december 2009 (8)
» november 2009 (6)
» oktober 2009 (9)
» augusti 2009 (11)
» juli 2009 (9)
» juni 2009 (7)
» maj 2009 (8)
» april 2009 (6)
» mars 2009 (11)
» februari 2009 (12)
» januari 2009 (6)
» december 2008 (6)
» november 2008 (9)
» oktober 2008 (7)
» september 2008 (12)
» augusti 2008 (15)
» juli 2008 (9)
» juni 2008 (12)
» maj 2008 (12)
» april 2008 (12)
» mars 2008 (1)
» februari 2008 (2)

Kategorier

» Kurser (1)
» Tävling (1)
» Träning (1)

visar: arkiv för september 2009

tisdag 22 september

Konspirationsteori

Det blev ingen tredje högrespårtävling för Daisy i år så vi får nöja oss med att ha lyckats bli godkända och sikta på uppflyttning nästa säsong istället. Igår började hon löpa så jag kunde slå den gotländska spårtävlingen i början av oktober ur hågen. En kort stund senare dök det för säkerhets skull också upp ett mail från arrangörerna om att jag blivit bortlottad och stod som tionde reserv. Det är här konspirationsteorin kommer in i bilden: Bland de tio reserverna finns två fastlänningar - jag som var sista reserv och en tjej från Haninge på åttonde reservplats. Jag har funderat tidigare på etiken kring dessa lottningar och kallelser av reserver och gör det nu igen.

Daisy har i alla fall blivit klart mycket bättre i spåret nu än hon var i våras och denna gång tänker jag inte göra någon spårpaus över vintern utan fortsätta att försöka utveckla nosarbetet. Jag tycker verkligen det är urkul med spår!

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 21 september

Glesare löp

Nu säger Sonic (medelst skuttande, gnällande och överdrivet stolt hållning) att Daisy är på väg att börja löpa. Och hon är synnerligen lättirriterad - handle with care! - vilket också tyder på antågande löp. Kanske är hon även lite, lite tröttare än annars. Efter 1,3 km-spåret igår ville hon bara ligga i skuggan i fuktig mossa och flämta.

Det är 10-11 månader sedan hon löpte senast. Hoppas detta glesa mönster håller i sig. Det är synnerligen bekvämt, med tanke både på tävlandet och på flocklivet. Och - inte minst - för att hon själv verkar må alldeles utmärkt av att löpen glesats ut. När hon var lite yngre och löpte minst 2 ggr per år, var hon trött och seg både före och efter. Men det förra löpet gav nästan inga sådana effekter alls.

Löp en gång per år, som hos vargarna tror jag, är nog perfekt både för Daisy och för oss som lever med henne.

 

Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 18 september

Avundsjuk

Grymt avundsjuk är jag just nu på dem som rest till Österrike och Agility-VM. Jag längtar, längtar, längtar efter att få uppleva VM-atmosfären igen och se agility på högsta nivå.

Det blir förstås spännande att se hur det går, håller tummarna för vårt landslag och inte minst för klubb- och träningskompisarna Håkan och cockerspanieln Max.

Det har varit en händelserik vecka med middag tillsammans med Bengt på den intressanta krogen Sjögräs för att fira vår 20-åriga bröllopsdag som en höjdpunkt. Jobbmässigt är det mer än fullt upp på alla kanter. Hundträningen inriktar jag på fys, agilitydetaljer, uppletande och högrelydnaden. Har börjat försöka skärpa upp träningen av högrelydnaden och bry mig mer om detaljer som jag gör i tävlingslydnaden. Detta för att få mer koncentration och motivation hos D och göra henne mer störningstålig.

Var hos Anne Dahlin i veckan. Hon tycker jag verkar vara på rätt väg med platsliggningen och hjälpte mig att hitta sätt att få mer stuns i inkallningen.

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 14 september

Solig Skånetripp

Sara, Daisy och jag for till Helsingborg över helgen. Vi bodde i en liten, men praktisk campingstuga på Råå Valla Camping, alldeles vid havet. Lördagen och söndagsförmiddagen tillbringade vi i Sofiero slottspark på Sydskånska Kennelklubbens utställning. Vackrare omgivning för en hundutställning får man leta efter!

På lördagen tävlade jag agility med Daisy och på söndagen lydnad. Agilityn gick sådär, men vi har inte tränat för att vara på topp just nu så det är egentligen som det ska vara. Daisy har ändå bra fart och jag fick tillfälle att träna på våra starter där jag ju har bestämt att hon numer måste vara tyst för att få den rätta koncentrationen och förebygga tjuvstarter. Vi skötte oss bra på den punkten och fick beröm av Sara som länge tjatat på mig att göra något åt det hysteriska skällandet i starten.

I agilityklassen diskade vi oss pga Daisy flickade in framför mig och tog vippen när hon inte skulle. Det var två hopphinder bredvid varandra rakt fram från balansen och sedan vippen, men hon stack till vippen direkt... Det där är faktiskt en kombination som jag ska bygga många olika varianter på och träna här framöver - från A eller balans (som tas i full fart) till en hoppkombination och sedan den älskade vippen.

I hoppklassen diskade vi oss pga att jag gjorde en threadle alltför otydligt. Onödigt.

 

Tävlingslydnaden var tänkt som ett test på om all träning på platsliggning (och sittande) gett något resultat. Dessutom kunde ju Sara stå vid sidan av ringen och ge både mig och Daisy lite extra trygghet. Daisy fick tior på båda gruppmomenten. Underbart när man märker resultat av sin träning! Bara att träna vidare enligt samma strategi; Lugna platsliggningar utan externbelöning som ger för hög spänning i Daisys ivriga kropp, gärna med yttre störningar som får henne att skärpa sig. Och mycket träning på den där delen när jag går ifrån henne. (Och så får jag hitta sätt att muta svårmutbara Sara att göra mig och Daisy sällskap på tävlingarna.)

Resten av lydnadsprogrammet gick delvis fint och delvis mindre bra. 9 på fritt följ kändes välförtjänt, jag tror det var ett av de bättre vi gjort. 8,5 på gå-runt-rutan kan slipas. Jag har kommit på den briljanta idén att allt fritt följ tränas i och omkring en gå-runt-ruta. Känns som en smart och effektiv träningsmetod som gynnar både fria följet och dumrutan. Och så tränar jag stå, sitt och ligg rätt mycket för sig.

Inkallningen går inte bra just nu, jag vet inte vad problemet är, den är seg och ställandet och läggandet inte särskilt distinkta, men ska börja jobba mer intensivt med den, den är ju med i högrelydnaden också. 7 fick vi på den.

Rutan hittade hon inte först, tror hon blev förvirrad av staketet och stolarna runt ringen, vi har inte tränat sånt tyvärr eftersom jag pga platsliggningsproblemet inte haft motivation att träna särskilt fantasirikt på elitlydnaden utan mest hållit den vid liv. Det blev 6 på rutan. Svåra rutor ska vi träna på fortsättningsvis, de lätta kan hon i sömnen.

Sedan gjorde hon en skitsnygg dirigeringsapportering - absolut en tia ända tills jag ska ta apporten ur hennes mun och hon släpper den lite, lite för tidigt så att den hamnar på marken. En 5:a.

Metallapporteringen gjorde hon rätt segt, fast jag tycker domaren drog för mycket, vi fick en 7:a. Så avslutade vi med en 10:a på vittringen och en 9:a på fjärren. 256,5 poäng=förstapris nästan utan marginal. Vi kom tvåa av fyra tävlande och fick stryk av en BC som varken gjorde 5:or eller 10:or.

Nu efteråt har jag en väldigt bra känsla med mig från vårt lydnadsframträdande och fortsätter nog ett tag till med denna märkliga sport. Jag tycker helt enkelt att det är roligt att vara där på planen med Daisy och kämpa och försöka göra programmet så bra som möjligt. Och så känner jag mig rätt säker på henne nu, hon gör sitt jobb och vet rätt bra vad hon ska göra. Kanske ska vi satsa på att främst tävla i soliga, lagom varma slottsparker med intresserad publik - det var en angenäm upplevelse!

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 7 september

Inspirerande

Daisy och jag har tillbringat större delen av weekenden på Mälarö BK för att gå agilitykurs för engelsmannen David Munnings. Han kör agility till stor del på samma sätt som Greg Derret, med några viktiga skillnader. De skillnader jag uppfattade är att han baserar sin handling mycket mer på muntliga kommandon, handlar hunden mer bakifrån, inte gör diagonala bakombyten utan istället får hunden att svänga med hjälp av muntliga riktningskommandon och inte har samma syn på vikten av att vara konsekvent med "positional cues".

Tyvärr inledde han inte kursen med att presentera sitt system eller handlingstänk, vilket gjorde dag 1 smått förvirrande för mig. Han byggde kombinationer som vi kursdeltagare skulle köra på det sätt han visade oss, men det ville jag inte alltid göra pga att jag redan har ett annat system och inte förstod varför hans sätt skulle vara bättre.

Ändå fick det hela mig att upptäcka svagare sidor i min handling som jag inte tänkt på förut och satte igång en givande tankeprocess som fortfarande pågår. I slutet av dag 1 förklarade han mer om sitt system och dag 2 blev mycket bättre. Det berodde också på att vi då till stor del ägnade oss åt hundträning, vilket han visade sig vara härligt engagerad i och skicklig på. Det är väl därför han kan ha ett system som bygger så mycket på verbala kommandon, tänker jag.

David Munnings tyckte att Daisy har en snabb balansbom, men delade min uppfattning at den kan bli ännu snabbare om hon blir säkrare på sitt kontaktfältsbeteende igen och tänker mer framåt. Hans rekommendation var att gå tillbaka till targetträning på nedfarten och belöna bara när hon tittar framåt. Det ska jag göra.

Vi testade träning av running contacts på ett sänkt A-hinder och jag fick en förståelse för hur det ska se ut med Daisy, som verkligen älskade den leken. Ska fortsätta med det också, så får vi se vart det leder. I övrigt kommer jag inte att  ändra något avgörande i min handling efter kursen, men lite oftare använda mig av möjligheten att sända iväg Daisy istället för att alltid springa själv och prata mer med henne under loppet. David Munnings påpekade att hon går bättre när jag inte är så tyst och jag vet att han har rätt i det. Det har dessutom en annan insiktsfull agilitycoach - nämligen Sara - ofta sagt till mig...

 

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng