Arkiv

» november 2017 (1)
» oktober 2017 (5)
» januari 2015 (3)
» december 2014 (5)
» juli 2014 (2)
» januari 2014 (2)
» juni 2013 (2)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (1)
» januari 2013 (3)
» december 2012 (1)
» november 2012 (1)
» augusti 2012 (1)
» juli 2012 (4)
» juni 2012 (3)
» maj 2012 (3)
» april 2012 (2)
» mars 2012 (2)
» februari 2012 (5)
» januari 2012 (5)
» december 2011 (6)
» augusti 2011 (3)
» juli 2011 (4)
» juni 2011 (6)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (7)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (4)
» januari 2011 (5)
» december 2010 (8)
» november 2010 (2)
» oktober 2010 (5)
» augusti 2010 (7)
» juli 2010 (6)
» juni 2010 (6)
» maj 2010 (3)
» april 2010 (5)
» mars 2010 (8)
» februari 2010 (6)
» januari 2010 (8)
» december 2009 (8)
» november 2009 (6)
» oktober 2009 (9)
» augusti 2009 (11)
» juli 2009 (9)
» juni 2009 (7)
» maj 2009 (8)
» april 2009 (6)
» mars 2009 (11)
» februari 2009 (12)
» januari 2009 (6)
» december 2008 (6)
» november 2008 (9)
» oktober 2008 (7)
» september 2008 (12)
» augusti 2008 (15)
» juli 2008 (9)
» juni 2008 (12)
» maj 2008 (12)
» april 2008 (12)
» mars 2008 (1)
» februari 2008 (2)

Kategorier

» Kurser (1)
» Tävling (1)
» Träning (1)

visar: arkiv för mars 2009

tisdag 31 mars

Träningstankar

Igår kväll höll Michelle och jag sista kursgången på vår valpkurs. Vi var helt eniga om att det varit en härlig kurs att ha och att alla sju hundarna och förarna utvecklats och varit jätteduktiga. Igår fick valparna testa korta nybörjarspår som matte/husse lagt och samtliga kom igång att spåra. Alltid lika häftigt att se.

Idag verkar våren ha kommit på riktigt. Sprang en runda med Sonic på morgonen och njöt av morgonsol, perfekt temperatur, Sonics livsglädje, att se isen smälta i strandkanterna och av att mina nya springskor har jättebra "studs" (Nike Air av fjolårets modell som kunde inhandlas för 250 kr, det tycker jag var ett fynd).

Funderade på agilityträning medan jag sprang. Vad och hur ska jag träna nu när hindren är tillbaka på klubben och träningsgrupperna kör igång? Hur jag ska träna Sonic är liksom uppenbart, inget annat än frekventa belöningar, hög intensitet, mycket fokus på hindervärde och detaljträning av sånt som går mindre bra funkar överhuvudtaget med honom. Han ställer bara upp om jag tänker på allt detta.

Daisy däremot ställer upp på lite vad som helst och alltså är det mycket lättare att göra fel med henne. Insåg mot slutet av springrundan att hon förstås måste tränas efter precis samma principer som Sonic, se ovan. Jag bestämde mig också för att sluta vara lat och åter börja använda kampleksaker mycket mer som belöning för henne. Har av bekvämlighet minskat kampandet, men det är dumt eftersom det ger mindre möjlighet att belöna bra mitt i banan.

Jag ska verkligen fokusera på att träna enkelt med Daisy; springa fort tillsammans, belöna ofta, skicka rakt fram, låta henne jaga mig, träna ett hinder i taget etc. På banträning får jag inte glömma bort att belöna henne många gånger per lopp.

Visst, själv behöver jag träna hela banor ibland, men det får jag lösa delvis med hjälp av bangångar och att "träna i huvudet".

Så nu vet jag vad jag ska säga på kvällens av mig efterlängtade kick-off för träningsgrupp 3 hemma hos Nina!

Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 29 mars

Nu är det vår (?)

Igår kväll var jag med både Sonic och Daisy på vinterns sista ridhusträning. Jag lade undan mina torra, sköna ridhusskor när jag kom hem till en mörklagd lägenhet upplyst endast av stearinljus. Earth Hour märktes både på hemvägen över Essingeledens broar - Stockholm var betydligt mer dämpat belyst än vanligt i det regndisiga kvällsmörkret - och här hemma. Det kändes bra på något vis, en ovanligt vettig symbolhandling som fick stort genomslag.

På träningen märkte jag att det nog inte varit helt fel för Sonic att vila mycket från agilityn denna vinter. Han är sugen, inte bara på hästbajs även om det förstås är en delikatess man inte får missa. Dock är han förstås lite otränad så det är bra att vi kommer igång utomhus nu snart. Hans två tydligaste brister på träningen igår var släpp från balansbommen och att hoppa oxer. Bra att ha något konkret att träna på när vi sätter igång i veckan som kommer.

Daisy behöver träna på långhopp och oxrar.

Imorgon kväll ska vi flytta tillbaka hindren från ridhuset till klubben, under veckan har träningsgrupperna sina kick-off:er och sedan börjar vårens utomhusträningar. Tur att det finns gummistövlar.

Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 28 mars

Ett lag även för Daisy

Den 26 april har vi lagtävling på klubben. Det ser jag fram emot både som arrangör och som tävlande. I den senare rollen kommer jag trots den tråkiga nedläggningen av Team 08 fortare att få köra både Sonic och Daisy. Sonic är numer medlem av irländarlaget Röda Hund och på senare tid har även ett nytt lag med plats för Daisy uppstått. Är fortfarande inte helt säker på vad vi bestämt oss för att heta, men laget består i alla fall av Ullis Jansson med BC:n Diesel, Maria Takapuro med BC:n Neena, Mija med Råttan och mig med Daisy.

Eftersom jag verkligen älskar att tävla lag är detta en utveckling som jag innerligt uppskattar. Hade berett mig på att vara laglös något år eller så, men är glad att jag slapp.

Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 22 mars

Liten Skånetripp

Sara, Daisy och jag (tack Sara för mysigt ressällskap!) tog en tur till Malmö eftersom jag fått för mig att jag ville tävla agility på Malmö Internationella utställning. Agilitytävlandet gick inget vidare pga att jag fattade ett felaktigt beslut i agilityloppet och pga rivningar och ytterligare en konstighet vid en 360-graderssväng (såg D inte hopphindret eller förstod hon inte att hon skulle hoppa - jag vet fortfarande inte). Det blev disk i agilityklass och 16,87 fel i hoppklass. Ändå är min känsla övervägande positiv. Daisy går snabbt och bra, kontaktfälten fungerade lysande och jag gör faktiskt också en del som inte är så tokigt. Kanske (inte säkert, men man kan ju hoppas) skulle jag ha tänkt bättre på banan om jag fått sova mer än 3-4 timmar på hotellet. Skällande hund i ett grannrum (hur kan folk lämna otrygga hundar ensamma på hotell i flera timmar?) och en Daisy som hade magproblem orsakade ett rätt begränsat sovande för min del.

Åtminstone jag tyckte trots dessa små motgångar att det var en kul tripp och Sara verkade heller inte helt uttråkad. Roligt att se Malmömässan och att tävla för en domare som man inte träffar på så ofta uppe på våra breddgrader (Nils Lindqvist).

Nu längtar jag efter att tävla agility utomhus.

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 18 mars

Tänka om igen

Till det jag gillar med att träna hund hör att det är en process som aldrig tar slut, aldrig blir färdig, och att man hela tiden måste vara lyhörd och flexibel för förändringar hos hunden som kräver förändringar av en själv. För mig känns det som ett ständigt pågående skapande som är väldigt stimulerande.

Var på lydnadslektion med Daisy hos Anne på morgonen. Vi jobbade med fria följet, vittringen och fjärren. Anne har sett Daisy en hel del på sista tiden och sade idag till mig att D verkar mycket mer laddad i lydnaden idag än för ett år sedan. Vi diskuterade hur jag ska göra något bra av denna ökade laddning. Annes rekommendation är att jag ska bli mindre glad och tjoig (mitt eget uttryck) och istället lite tyst och spännande försöka förmedla till Daisy att "nu ska vi göra något riktigt svårt, nu måste vi skärpa oss om vi ska klara det här, nu blir det spännande att se om vi klarar det". Det handlar absolut inte om att trycka henne, men om att få henne lite mer koncentrerad och lite mindre upphetsad. Svansen behöver ned en liten bit, om man säger så.

Det där är ett spår som jag både känner för (känns naturligt för mig) och tror på (Daisy reagerade väldigt bra på försöken på lektionen).

 

Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 15 mars

Snömoddsgyttjeträning

- Hej, om det fanns SM i att komma tidigast skulle jag i alla fall vinna! kläckte jag glatt ur mig när jag idag steg ur bilen för att hälsa på mina två instruktörer vid det andra kurstillfället på träningstävlingskursen.

- Du kommer näst sist och du kommer för sent..., var det lakoniska svaret.

Jo, det var lite pinsamt. Tur att jag var tidig i förhållande till den tid jag trodde att kursen startade. Det gjorde att jag bara kom fem minuter för sent.

Höglöpande Daisy fick köra sist. Hon ansåg att lagret av blöt och lerig snömodd som täckte den improviserade appellplanen i industriområdet inte passade att ha sin värdefulla rumpa i. Sättanden och lägganden var både motvilliga och speciella.

Men det var ändå ett kul och gívande träningspass. Jag bad Anne som kommenderade mig att kasta om momenten lite hur som helst och försöka göra det lite svårt för mig. Och det gjorde hon minsann... Det var en utmaning att hänga med och till min glädje gjorde det mig fokuserad. Och Daisy gjorde i stort sett det hon skulle, fast med ett tempo som hon ansåg anpassat till underlaget. Tror vi ska köra några riktigt blöta och leriga träningspass den närmaste tiden och ha riktigt kul i gyttjepölarna. Kan ju faktiskt vara bra om hon blir lite tåligare än hon är nu även om hon sannolikt aldrig kommer att älska såna här underlag.

 

Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 12 mars

Sara 13 år!

Idag blir vårt yngsta barn tonåring.

Världens största GRATTIS, älskade lilla (jodå) Sara!

 

GladGladGlad =Jag, pappa och Fredrik

 

CoolKyss = Sonic och Daisy (åtminstone just nu när hon höglöper)

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 11 mars

Servicekänsla...

Kvalperioden för SM i lydnad 2009 slutar den 13 april så jag antar att kvalperioden för nästa SM börjar den 14 april. Men jag ville vara säker och sökte på SBK:s hemsida för att försöka hitta den informationen. När jag inte fann den skickade jag ett mail till SBK:s medlemsservice med den enkla frågan "När börjar kvalificeringsperioden för SM i lydnad 2010?".

Det här svaret fick jag (i och för sig föredömligt snabbt, alltid något att glädja sig åt) från Camilla Ruohoniemi på medlemsservice:

"Hej,

Detta kan du själv räkna ut om du läser i reglerna och SM bestämmelserna. 60 dagar innan tävlingsdag ska anmälan vara inne. Med vänlig hälsning"

 

Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 8 mars

Röda Hund?

Det verkar som att Sonic fått ett nytt lag att tävla med. Roland i Västerås, husse till irländarna Doris och Zigge, har tagit initiativ till att bilda ett irländarlag. Jag och Sonic samt vår klubbkamrat Håkan med Svinto har blivit tillfrågade om att vara med och nu sagt ja båda två. Svårt att motstå idén att ingå i Sveriges första irländsk terrier-lag och kul att få köra lagbanor med Sonic ett tag till. Lagnamnet är ännu inte bestämt, rubriken på detta inlägg visar vad jag tycker vore bra. Ca 3-4 tävlingar (där jag ändå skulle ha varit) under våren-försommaren har vi sett ut att tävla på, resten av säsongen har vi ännu inte diskuterat. Ambitionsnivån är att vi gör vårt bästa för att ta SM-pinnar inom rimliga geografiska och sociala gränser. Vi kommer inte att resa 75 mil för att jaga sista pinnen, men vi kommer att satsa seriöst på de tävlingar där vi är med.

 

Har tränat agility med Daisy fredag och lördag kväll och tyvärr konstaterat att nu kommer den smygande, den där ringrostigheten som drabbar mig pga för lite banträning denna årstid. Den kom senare än vanligt i år, antagligen tack vare "vårt" fina ridhus samt att jag har mer rutin än tidigare. Men nu märker jag att jag börjar få svårt att fatta även egentligen rätt enkla beslut på bangången och att bedöma hur långt Daisy respektive jag själv kommer att hinna på olika ställen. Och lite mer komplicerade passager får jag problem att klara på första försöket. Jag gör småmissar som att glömma hålla ut en arm eller springa lite för långt från hindren. Det är bara att konstatera att jag är verkligen inget naturbarn när det gäller agility utan behöver min regelbundna övning för att få det att fungera. Däremot är lyckligtvis Daisy lite av ett naturbarn och  det är ju tur för då funkar allt igen så fort jag kommit på vad jag gör för fel.

 

Daisy löper så det blir ingen Linköpingstävling för oss på lördag. Tråkigt.Rynkar på näsan

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 4 mars

Pip och tjuvstarter

När jag började träna tävlingslydnad med Daisy en gång i tiden slarvade jag tyvärr med att dela upp inlärningen av apporteringsmomentet. Jag tränade som jag tidigare gjort med Sonic. Det gick bara ut på att han skulle hämta apporten och så skulle det bli värsta partyt när han lämnat den till mig. Det råkade fungera bra med honom, han har en alldeles utmärkt apportering.

I Daisys fall fick jag med precis samma metod ett moment där hon visserligen för det mesta gjorde allt hon skulle, men utan någon större entusiasm. Det gick förstås ut över tempot och särskilt på vägen in med apporten. Dessutom kunde hon ibland bli så oentusiastisk att hon inte ens orkade bära apporten hela vägen in. Och värst var det med metallapporten, särskilt om det var lite trist väder eller nåt annat som drog ned humöret.

En vändpunkt kom när instruktören Anne Dahlin vid en träningstävling fick klart för sig att vi aldrig delat upp momentet och att Daisy helt enkelt inte klarade att spotta ut apporten och ta emot en belöning någonstans mitt i momentet. Läxan blev att lära Daisy att släppa apporten på "Bra!" eller klick och ta en belöning. Det var faktiskt jättesvårt i början, men efter ett tag lossnade det. Plötsligt hade jag en möjlighet att belöna gripande, hållande eller fart direkt och det blev stor skillnad på både Daisys inställning till momentet och utförandet. Från "jag gör min plikt men du kan inte tvinga mig att gilla det" till "kolla vad jag bra jag gör det här och det här och det här - kommer det nån belöning snart kanske?".

Hennes dirigeringsapportering är jag idag för det mesta mycket nöjd med.

När det gäller metallen har det, trots ovan nämnda förbättring, funnits kvar en viss tveksamhet. Hon gillar inte skrammel och jag tror det är därför hon egentligen inte är helt förtjust i metallapporten.

För att få upp tempot där också har jag det senaste halvåret förvandlat metallapporten till en leksak. Vi har kampat om den, sprungit ikapp till den och Daisy har fått kämpa för att hinna ta den före mig och då få sin belöning.

Idag blir hon helt galen när metallapporten tas fram. Och, inte förvånande, hon har börjat pipa och t.o.m tjuvstarta när jag kastar iväg den. Borde jag bli förtvivlad över detta? Omedelbart sluta träna fart och beslutsamhet i gripandet för att inte riskera poängavdrag för gnäll?

Svaret är väl att det beror på vad som är viktigast för mig. Ett antal förstapris till eller att få programmet fartigare? Förhoppningsvis går de båda att kombinera, men ändå är det bra att veta vad jag prioriterar. Det avgör ju vilka risker jag är beredd att ta.

För en gångs skull vet jag faktiskt precis vad jag vill. Jag vill ha utveckling och förbättring, inte bara ökad momentsäkerhet med stigande erfarenhet utan också att Daisys och mitt arbete på lydnadsplanen ska bli roligare att titta på. Alltså är jag mycket gladare över att hon nu vill spurta fram till metallapporten och spurta in med den igen än jag är bekymrad över gnället och tjuvstarterna.

Självklart ska jag träna för att få bort dem också. Det blir många apportkast med godisätning och ytterst få hämtningar den närmaste tiden. Men jag kommer hela tiden att balansera på slak lina i detta moment och försöka ha värdet på metallen precis så hög som det går utan att det slår över i gnäll. Vi får se hur mycket det kommer att kosta...

 

Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 1 mars

Små men effektiva

Jag upphör inte att fascineras av hur stor påverkan så otroligt små och enkla organismer som virus kan ha på så stora och sammansatta organismer som människor och andra däggdjur. I den ena stunden är tonårsmamman/hundtränaren mm. igång med telefonerande, fritt följ på mörka skolgårdar, styrelsemöten, textredigering, surfande etc. I nästa stund lägger hon sig helt frivilligt i sängen och GÖR ABSOLUT INGENTING i flera timmar!

Virus är faktiskt den enda hittills kända faktorn som kan ha den effekten på just den här mamman och tränaren. Vilket nog i och för sig är synd. Det ska ju vara bra att göra ingenting ibland, säger de. Jag lyckas i max 20 minuter i vanliga fall. Aktivitetsneurotisk? Kanske lite.

Förra söndagen slog kräksjukan till på kvällen. Efter några timmar med akuta symtom(där höjde jag abstraktionsnivån av äckelskäl), lugnade det hela ned sig. Jag trodde att jag var bra igen och gick (visserligen utan frukost, men än sen?) iväg till ett möte på måndagsmorgonen. Det blev två svettiga timmar innan jag fick släpa mig hem och tillbringa eftermiddagen i sängen för att ånyo orka sätta mig i bilen. Fortfarande utan att ha ätit något, men däremot druckit massor, åkte jag till den ödsliga brukshundklubben för att hålla första träffen på en valpkurs. Det kändes smått overkligt, men på något sätt gick det i alla fall.

Nåväl, nästa dag skulle jag väl vara bra i alla fall? Näe, jag rådde inte på de där virusen ordentligt förrän efter fyra-fem dagar. Veckan gick i ett töcken av matthet, ont i kroppen, dålig aptit och allmän olust. Jag gjorde det jag måste, men det var tungt och jag kände mig skör. Först på fredagen kände jag mig riktigt som mig själv igen.

Nu njuter jag lite extra av att åter ha svårt att välja mellan allt jag har lust att göra och allt jag ändå borde göra. Träna framförgående, styrketräna, gå skogspromenad, åka och handla, påbörja ett bokkapitel, städa toaletterna, planera morgondagens valpkursträff, laga mat... Nej, allt hinns nog inte med på en söndag. Men vad roligt det är att ha så mycket jag gillar att göra och energi att göra åtminstone en del av det!

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng