Arkiv

» november 2017 (1)
» oktober 2017 (5)
» januari 2015 (3)
» december 2014 (5)
» juli 2014 (2)
» januari 2014 (2)
» juni 2013 (2)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (1)
» januari 2013 (3)
» december 2012 (1)
» november 2012 (1)
» augusti 2012 (1)
» juli 2012 (4)
» juni 2012 (3)
» maj 2012 (3)
» april 2012 (2)
» mars 2012 (2)
» februari 2012 (5)
» januari 2012 (5)
» december 2011 (6)
» augusti 2011 (3)
» juli 2011 (4)
» juni 2011 (6)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (7)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (4)
» januari 2011 (5)
» december 2010 (8)
» november 2010 (2)
» oktober 2010 (5)
» augusti 2010 (7)
» juli 2010 (6)
» juni 2010 (6)
» maj 2010 (3)
» april 2010 (5)
» mars 2010 (8)
» februari 2010 (6)
» januari 2010 (8)
» december 2009 (8)
» november 2009 (6)
» oktober 2009 (9)
» augusti 2009 (11)
» juli 2009 (9)
» juni 2009 (7)
» maj 2009 (8)
» april 2009 (6)
» mars 2009 (11)
» februari 2009 (12)
» januari 2009 (6)
» december 2008 (6)
» november 2008 (9)
» oktober 2008 (7)
» september 2008 (12)
» augusti 2008 (15)
» juli 2008 (9)
» juni 2008 (12)
» maj 2008 (12)
» april 2008 (12)
» mars 2008 (1)
» februari 2008 (2)

Kategorier

» Kurser (1)
» Tävling (1)
» Träning (1)

visar: arkiv för december 2009

onsdag 30 december

Kul mål?

Det nya året närmar sig med stormsteg och det är hög tid att fundera på målsättningarna med hundträning och -tävling för 2010. Är inte klar med funderandet, men kom nyss på ett resultatmål inom agilityn som jag tror att det skulle passa oss att kämpa för under nästa år. För 2009 verkar Daisy hamna kring 31:a plats på Årets agilityhundlistan individuellt i large. Det är väl en helt OK prestation av den lilla tollaren, men nu är det dags att höja ribban och försöka klara fler tävlingar med bra placeringar. En högre och jämnare resultatnivå, helt enkelt. Så ett kul mål kanske vore att komma topp-tio på listan 2010? För att ha chans att nå det skulle vi behöva hålla igång med agilitytävlandet under längre perioder under året (och bli bättre fötrstås) vilket känns som något jag skulle vilja pröva.

Såg för övrigt att Ullis, Marias, Mijas och mitt lag Cave Canem ligger tvåa av largelagen. På SM har vi dock tänkt vinna... Och att Maria och Neena ligger femma på den individuella largelistan, grattis!

 

Kommentarer: 0 Permalänk

tisdag 29 december

Variation och vargar

Under höstterminen har jag gått orienteringskursen "Hundens evolution, genetik och beteende" vid avdelningen för populationsgenetik, Zoologiska institutionen, Stockholms Universitet. Den är nu avslutad och jag kommer att sakna de givande måndagskvällarna där mina spretiga hund- och genetikkunskaper fördjupades och fick ett sammanhang.

Två nya insikter/kunskaper utkristalliserar sig som särskilt betydelsefulla för mig personligen. Den första är att jag fått sätta mig in i bevarandeavelns perspektiv på avel/uppfödning. Tidigare har jag visserligen oroats mycket av problemen med inavel i vissa raser(bl a irländsk terrier), men hittills egentligen bara med tanke på risken för att sjukdomsalstrande recessiva anlag ansamlas och slår igenom. Nu har jag mer på allvar insett att faran med att bara använda några få hundar i aveln inte bara ligger där, utan också i att man för alltid förlorar en mängd arvsanlag av alla de olika slag. Populationsgenetikerna kallar det att man förlorar genetisk variation. I en liten hundras kan det t ex leda till att man samtidigt som man får en massa snygga och utseendemässigt allt mer enhetliga hundar också får inte bara fler sjukdomar utan också mer likriktning och kanske oväntade problem när det gäller hundarnas psyken. Och skadan kan inte repareras eftersom man gjort sig av med en massa gener.

Den andra nya insikten handlar om vad hunden egentligen är för något djur. Även här är det mycket fråga om att gamla kunskaper får ökad mening när sammanhangen fördjupas och man ser saker ur olika perspektiv. Alltså - jag har vetat att hunden är ett tamdjur med sitt ursprung hos vargar, men jag har inte tidigare reflekterat ordentligt över vilken stark effekt domesticering kan ha på djurs fysik, psyke och beteende eller över hur länge domesticeringen av hunden pågått. När jag nu tänker på att våra hundar härstammar från vargar som domesticerades i södra Kina för ca 15 000 år sedan, framstår alla jämförelser som ofta görs mellan våra fyrbenta vänner och vilda vargar som ganska fåniga. Jag tycker att det på många håll i hundkretsar finns en stark övertro på att vi ska förstå hur våra hundar fungerar genom att studera vargar. Hundarna är inte tama vargar utan en alldeles egen art som i tusentals år delat sina liv med oss människor och anpassats till detta. Det vore mycket mer intressant och givande med forskning som studerar samspelet mellan den moderna tamhunden och människan i olika kulturer och miljöer. Hur fungerar egentligen kommunikationen mellan hund och människa? Vilka är framgångsfaktorerna? Varför går det snett ibland? Hur kan det förebyggas?

Jag vet inte hur sådan forskning kan organiseras eller var i det akademiska systemet den passar in, men jag är övertygad om att den skulle kunna ge samhällsviktiga och bitvis överraskande resultat.

 

Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 17 december

Slalomingångar mm

Bara att erkänna - Daisy och jag har fått problem med de svårare ingångsvinklarna (ca 60 grader och därunder) till slalom. Dessa är inte tillräckligt bra grundtränade, men brukar ändå fungera hyfsat eftersom Daisy vet att de kräver lite extra skärpning. Mitt intryck nu är att hon börjat hoppa över det där med extraskärpningen och bara slänger sig in någonstans i slalom för att göra klart så fort som möjligt. Kanske lika bra att göra den där grundträningen nu i vinter.

Har fått många frågor om hur Sonic mår. Han fick stygnen på bogen borttagna igår och verkar nu precis som vanligt. Glad och vild i all den härliga snön. Det vi får göra framöver är att hoppas att han får fortsätta må bra och samtidigt hålla extra koll på hans hälsotillstånd så att vi upptäcker ett ev. återfall i tid för att han ska slippa bli dålig och lida. Och i övrigt gå in för att vara med honom i nuet.

Igår kväll avslutade Håkan och jag med hjälp av Larsa som inlånad examinator (tack för hjälpen!) vår andra nybörjarkurs i agility. Snöstorm och många minusgrader var det, men stämningen var god och planerna delvis plogade så det gick bra. Många lovande ekipage har vi sett på de två grundkurserna här under höstterminen, blir spännande att se hur många av dem som fortsätter. Vår grundkurs innehåller ren allmänlydnad och kontakt, torrhandlingsövningar samt att vi påbörjar inlärning av slalom och kontaktfält. Ett inte helt lättsmält innehåll och jag är imponerad av hur ambitiöst många tar sig an det trots att de inte har någon tidigare agilityerfarenhet.

Imorgon ska vi flytta hinder till ridhuset så att vinterträningen kan börja. När jag tittar ut genom fönstret ser jag att det verkligen är dags nu. Hade nästan glömt hur drastiskt träningsmöjligheterna kan förändras av riktig vinter.

 

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 16 december

Avundsjuk

Kolla denna länk. Så ser en av mina drömmar ut, fast förflyttad till Stockholmstrakten och därmed lite svårare att förverkliga.

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 14 december

HUND 2009 + NM i agility

Vi klarade det! Det är den överskuggande känslan efter helgens kraftprov för alla från vår klubb som var med och ordnade klass 3-tävlingen på HUND 2009 i lördags och Nordiska mästerskapen igår. Från MYCKET tidig morgon till en bra bit in på kvällen har vi varit igång båda dagarna i den bullriga utställningsmiljön.

Sara och jag var minst sagt slut när vi kom hem på kvällarna.

Det är ett oräkneligt antal detaljer som ska förberedas för sådana här tävlingar och lika mycket som kan gå fel, men när det är över känns det så skönt att ha genomfört dem. Det hade varit bra om fler från klubben ställt upp som funktionärer, men de som gjorde det var oerhört duktiga och engagerade och vi fick bra uppbackning av agilityaktiva från andra klubbar.

Att vara tävlingsledare på NM var en minnesvärd upplevelse. Klart annorlunda att försöka samarbeta  med en holländsk domare än med svenska och att köra enligt internationella regler och med landslag som tävlande. Högre stressnivå, helt klart, och det var kul. Det jag inte gillade var att NM-reglerna inte är fullständiga utan att mycket styrs av VM-reglerna och annat av de generella FCI-reglerna. Dessutom fanns alldeles nya regeltolkningar från Nordiska kennelunionen att ta hänsyn till. Tydliga regler samlade på ett ställe skulle underlätta enormt för genomförande av detta mästerskap.

Om ett litet tag kommer vi nog att skratta gott åt minnena av t ex när datorprogrammet visade sig räkna fel på alla diskade resultat på NM, när domaren tycktes bygga bana på fri hand och placerade målhindret så långt från sekretariatet att kabeln nästan inte räckte utan det plötsligt behövdes en extra funktionär för att bara sköta tidtagningsutrustningen, när mattan blev allt mer täckt av silvertejp för att hålla den på plats och när det inte gick att spela någon utmarsch på prisutdelningen eftersom någon då hunnit ta med sig datorn som musiken spelades på. Det är såna små överraskningar som piggar upp en arrangör.

Lite längre kommer det kanske att dröja innan vi skrattar åt minnet av timmar av tejpskrapande på mässgolvet på söndagskvällen...

På lördagen sprang jag de två banorna med Daisy. Disk i hoppklass och en nolla i agilityklass. Det loppet hade kunnat vara riktigt bra om jag inte hållit i henne för hårt i alla threadles. Det kostade tid och drog nog ned tempot litegrann generellt. Vi kom på tionde plats av 107 startande, vilket ju ändå kan betraktas som godkänt. Hon var mycket säkrare och mer frimodig än på fjolårets inomhustävlingar. Nu ska jag försöka hinna mängdträna agility en del så att vi hinner bli bättre samkörda till januaritävlingarna på Kistamässan och Göteborgsutställningen. Där slipper jag ju bekymra mig om att köpa mat till funktionärer, bråka med rottweilerutställare som ogillar ljudnivån från agilityn och att vara med och dammsuga hela konstgräsmattan efteråt. Det borde kunna öka chansen att prestera, litegrann i alla fall.

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 11 december

När allt händer samtidigt...

...gäller det att ta en sak i taget, fokusera på nuet och vara nöjd med det man hinner istället för att oroa sig för det man inte hinner.

Så försöker jag leva just nu.

Mija och jag kom igår kväll hem efter två intensiva kursdagar med Greg Derret i Malmö. Har inte hunnit bearbeta dem ännu, men att de var givande är helt klart. Inte så mycket nytt om handlingssystemet, men massor av bra övningar och träning för att förbättra våra och hundarnas färdigheter inom systemet.

Idag gör jag så mycket som möjligt av sådant jobb som inte blivit gjort under Malmödagarna samt pluggar inför skrivningen på kursen på universitetet på måndag.

I helgen är det agilitytävlingar på Hund 2009 och Stockholmsavdelningen arrangerar. Så denna dag innehåller också logistiska förberedelser etc inför detta. På söndag ska jag vara tävlingsledare på Nordiska mästerskapen i agility. Spännande. Fick nyligen banorna per mail från den holländske domaren. Olyckligtvis är de ritade i ett program som varken jag eller någon jag känner har... Djupa andetag!

Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 4 december

Tån kvar

När Sonic var sövd togs först en lymfkörtel bort. Den visade sig tyvärr vara tydligt förändrad. Tyder på spridning så tån får vara kvar. Nu får vi hoppas på den där turen istället. Jag ska hämta hem prinsen nu.

Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 4 december

Ny operation

Det jag inte stod ut med att berätta i det förra inlägget var att när det maligna melanomet på tån på Sonics vänstra framtass togs bort så räckte huden inte till för att förändringen skulle kunna opereras bort med marginal. Patologsvaret visade att det sannolikt fanns tumörceller kvar i operationsområdet efteråt. Ganska snabbt skulle det troligtvis växa en ny tumör på tån och/eller komma dottertumörer på andra ställen.

Om sjukdomen redan hade spridit sig skulle ju detta inte spela någon större roll. För att få en bättre bild av läget lät jag dem därför undersöka honom med ultraljud, röntgen och prov från lymfkörtel. När ingen av dessa undersökningar visade någon spridning stod vi inför beslutet att antingen göra ingenting och hoppas på osannolika mängder tur eller också låta amputera tån för att få bort det som var kvar av tumören. Det senare innebar att ta den enda realistiska chans som fanns till att att bota honom. Efter diskussioner och funderingar beslutade vi i familjen oss för amputation. Det var inget lätt beslut eftersom det verkligen inte finns några garantier för att sjukdomen inte dyker upp ändå någonstans och eftersom vi naturligtvis undrar hur mycket han kommer att påverkas av att mista sin tå. Ortopedveterinären, som opererar honom, bedömde att han kommer att klara sig bra utan tån, ändå känns det osäkert. Men för oss framstod chansningen att inte göra någonting alls som ännu mer omöjlig än chansningen att amputera. Sonic är ju visserligen 10.5 år, men pigg, stark och i övrigt frisk. Han har många cyklister kvar att skälla ut, många förbjudna saker kvar att stjäla med streetsmart list, många pussar att dela ut och många tikluktfläckar att slicka i sig.

Imorse åkte jag med Sonic till Albano igen och nu är han antagligen på operationsavdelningen.

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng