Arkiv

» november 2017 (1)
» oktober 2017 (5)
» januari 2015 (3)
» december 2014 (5)
» juli 2014 (2)
» januari 2014 (2)
» juni 2013 (2)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (1)
» januari 2013 (3)
» december 2012 (1)
» november 2012 (1)
» augusti 2012 (1)
» juli 2012 (4)
» juni 2012 (3)
» maj 2012 (3)
» april 2012 (2)
» mars 2012 (2)
» februari 2012 (5)
» januari 2012 (5)
» december 2011 (6)
» augusti 2011 (3)
» juli 2011 (4)
» juni 2011 (6)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (7)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (4)
» januari 2011 (5)
» december 2010 (8)
» november 2010 (2)
» oktober 2010 (5)
» augusti 2010 (7)
» juli 2010 (6)
» juni 2010 (6)
» maj 2010 (3)
» april 2010 (5)
» mars 2010 (8)
» februari 2010 (6)
» januari 2010 (8)
» december 2009 (8)
» november 2009 (6)
» oktober 2009 (9)
» augusti 2009 (11)
» juli 2009 (9)
» juni 2009 (7)
» maj 2009 (8)
» april 2009 (6)
» mars 2009 (11)
» februari 2009 (12)
» januari 2009 (6)
» december 2008 (6)
» november 2008 (9)
» oktober 2008 (7)
» september 2008 (12)
» augusti 2008 (15)
» juli 2008 (9)
» juni 2008 (12)
» maj 2008 (12)
» april 2008 (12)
» mars 2008 (1)
» februari 2008 (2)

Kategorier

» Kurser (1)
» Tävling (1)
» Träning (1)

visar: arkiv för september 2008

tisdag 30 september

Bra med bordträning?

Imorse fick jag skrapa is på bilens vindruta. Första gången på hösten som det inträffar brukar jag drabbas av påtaglig nedstämdhet. Det hårda islagret blir i morgonkylan en alltför tydlig påminnelse om att den sköna sommaren är över och att vintermörker, snöstormar och halka närmar sig. Men denna, min 48:e höst, klarade jag vindruteisen nästan med en axelryckning. Jag hade ägnat en kvart före avfärd hemifrån åt att bläddra i katalogen från agility-VM och var upptagen av att i tankarna gå igenom minnesbilder från tävlingarna. Det gjorde mig helt enkelt så glad att isskrapningen blev till en obetydlig petitess.

Hoppas snart (FORTARE!Skrattande) få lite bilder från VM av Sara snart för att kunna publicera här.

Ikväll är det träning med klass 3-gruppen och jag har ansvar för att ta med bana. Funderar på denna agilitylagklassbana av Allan Hansen från första dagen i Helsingfors. Kan bara inte bestämma mig för om det är kul och nyttigt eller irriterande och onödigt att träna på en bana där bordet finns med.

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 29 september

VM i Helsingfors

Som väntat var VM en intensiv och inspirerande upplevelse. Jämfört med VM i Norge i fjol tyckte jag att arrangörerna i Helsingfors gjorde ett något sämre jobb när det gällde informationen till publiken och att kvaliteten på ekipagen hade ökat, inte minst i large.

De starkaste minnena är smallfinalen där Åsa Söderman med sheltien Erik tog bronset, klubbkamraterna Håkans och Max härliga lopp och den otroligt spännande largefinalen. Alla VM-resultat finns på denna länk.

Nästa år går VM i den lilla österrikiska staden Bregenz vid Bodensjön. Ska bli spännande att se om Sara och jag tar oss dit. Sara tror det.

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 24 september

Nu har jag en plan

Sonics återinträde på agilityplanen gick bra. Ingen hälta efteråt, mycket och glatt skällande och bråkande under träningen. Jag tolkade det som att han uppskattade att vara på en träningskväll på klubben igen. Särskilt gillade han uppvärmningspromenaden tillsammans med Mija och Råttan. Råttans entusiasm över terriersällskapet var däremot måttlig... Agilityn med Sonic gick inget vidare i början, men det tog sig rätt snabbt.

Idag har jag varit med Daisy hos Anne Dahlin. Hon hjälpte mig framför allt med att göra en träningsplan för de närmaste 5-6 månaderna. Min plan ser ut såhär när jag kompletterat den med det som gäller för agilityn och annat vi håller på med:

Oktober-december, tävlingsuppehåll:

o Detaljträning på alla moment i tävlingslydnaden. Nöt på detaljer och kontrollera att de verkligen blir bättre. Jag kan exempelvis koncentrera mig på fyra moment under två dagar och fila på detaljer i dessa, för att sedan växla till andra moment och andra detaljer. Glöm inte störningsträning.

o Kör minst två agilitybanor, gärna fler, i veckan. Hinderträning minst en gång varannan vecka. Handlingsträning på kombinationer ibland.

o Lär in framåtsändande (får hjälp av Anne).

o Lär in skall.

o Spåra

o Konditionsträning (Daisy och jag)

o Styrketräning (Daisy och jag, fast inte tillsammans)

Januari-mars

o Vartannat lydnadspass - detaljträning, vartannat - moment och momentdelar länkas ihop till helheter. Glöm inte störningsträning

o Öka agilityträningen och börja tävla agility igen.

o Fortsätt med brukslydnadsmomenten.

o Sätt fart på uppletandeträningen (funderar på att försöka få gå kurs för Maria Hagström).

o Spåra

o Ökad konditionsträning

o Styrketräning

 

Sedan närmar sig agility-SM och det kan kanske (beror på hur det går) också vara dags att börja titta efter lydnads- och spårtävlingar. Då får träningen ändra inriktning igen, jag har ett ungefärligt hum om hur, men väntar med att tänka närmare på det.

 

Hann med ett träningspass med Sonic på gräsmattan vid stranden på lunchen idag också (har även skrivit och webbpublicerat tre artiklar, förberett ytterligare en samt handlat och lagat middag - vill bara framhålla detta för eventuella kritiker som kan få för sig att jag helt åsidosätter mina yrkesmässiga och husliga plikter till förmån för hundaktiviteter). Sonic gick fot och hade extern korvbelöning vilket fungerade, gjorde ställanden, lägganden och inkallning samt letade spårpinnar i högt gräs. Det går bra, jag tror faktiskt att en appelltävling i november skulle kunna gå vägen utan större katastrofer. Men måste testa mer med kommendering etc innan jag vet om jag vågar anmäla oss.

Imorgon ska Sara och jag flyga till Helsingfors för att se VM i agility som börjar på fredag och pågår i tre, säkerligen underbara, dagar.

Kommentarer: 0 Permalänk

tisdag 23 september

Nypremiär

Ikväll ska Sonic få följa med på agilityträningen i klass 3-gruppen efter uppehållet pga tåinfektionen. Det ska bli kul att ha med honom igen, han fattas för mig när han inte är med. Han har inte kört agility på över en månad, intressant att se vad han tycker om nypremiären.

Bra för honom också att bli aktiv fullt ut igen. På sista tiden har han ägnat sig alltför mycket åt att vidaretveckla diverse gamla dåliga vanor, exempelvis tassgnagning. Som motmedel tog vi fram den halskrage han hade efter mjältoperationen för ett par år sedan och lät honom ha den på sig under obevakade stunder. Självklart visade det sig efter någon tid att han lärt sig en metod att sticka in tassarna i "tratten" så att han kunde gnaga vidare på dem. Giv mig styrka!

Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 20 september

Helt slut men grymt sugen

Det tar på den begränsade hjärnkapaciteten att vara tävlingsledare, jag är rätt mör efter vår klass 1-tävling idag. Men den var kul, funktionärerna jobbade fullkomligt lysande, de tävlande var positiva och trevliga, vädret var fint och det enda som inte fungerade var den elektroniska tidtagningen. Men det kändes inte som om det gjorde så mycket, de mänskliga tidtagarna gjorde en gedigen insats och placeringarna hängde inte på hundradelarna.

Det största problemet med tävlingen ur min synvinkel var att jag blev så sugen på att tävla agility och det är verkligen jättelänge tills jag ska göra det igen (i alla fall officiellt). Har ju tänkt att det ska vara skönt att ha en tävlingspaus, men idag är jag inte helt övertygad om det.

Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 19 september

Förbi svackan

Igår kväll kändes det verkligen att hösten är här. Höll första lektionen på min nya kurs i förberedande tävlingslydnad och vi fick träna i det halvdåliga strålkastarljuset nästan hela tiden. Både hundarna och förarna var i alla fall urduktiga och det kändes som om det kommer att bli jättekul att få följa dem ett tag nu. En verklig drömkurs att få hålla; Lite mindre grupp (8 ekipage), motiverade och väl förberedda förare och ett väl definierat ämne. Det finns ju t.o.m ett häfte (regelboken) där det står precis vad det är man ska lära sig. Betydligt enklare än att hålla grund- och allmänlydnadskurser där egentligen precis vad som helst kan ingå och där inte alla förare alltid är lika motiverade att träna mellan kurstillfällena utan ibland hoppas att själva kursgåendet på något mirakulöst sätt ska få hunden att fungera bättre i vardagen.

Hoppas framför allt att jag ska kunna förmedla känslan till kursgruppen att tävlingslydnad är kul. För det tycker jag verkligen själv igen efter en kortare svacka efter senaste tävlingen. Och det borde också kunna bli mycket roligare att titta på lydnadstävlingar. Små detaljer skulle kunna göra stor skillnad. Vid den nämnda tävlingen på Haninge BK visade domaren hela tiden poängtavlorna för ev. rådjur och ekorrar i skogen, men aldrig för oss i publiken vid planens kortsida. Bara att få domarna att tänka mer på publiken skulle kunna göra det mer intressant att vara publik. Skulle man inte också kunna tänka sig att använda högtalare och ha en speaker som referar poängen mellan momenten?

Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 13 september

Världens maffigaste rosett...

...fick vi med oss hem från Österåkers BK idag. Daisy kom nollad fyra i agilityklassen och fick certet vilket innebär att hon nu är agilitychampion. Loppet var långt ifrån perfekt, men jag är nöjd med att jag kämpade trots att jag tyckte banan var svår.

Mija har varit snäll och lagt upp loppet på sin blogg.

Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 12 september

Summering

Den mörkblå höstskymningen har sänkt sig över den vidsträckta, sanka gräsplanen som här och där lyses upp av svaga strålkastarkäglor. Från den mörka barrskogen intill hörs plötsligt ett dovt, utdraget, morrfrustande ljud och den lilla tollaren fryser till is. Vad är det som låter i skogen?!

Så gick det till inför skicket på vittringsapporteringen när Daisy och jag igår kväll genomförde säsongens sjätte och sista lydnadstävling på Haninge BK. Även för mig tog det några sekunder att identifiera det skrämmande ljudet från en osynlig källa alldeles bredvid oss. Det var en ivrigt frustande häst som passerade på ridvägen i skogen vid appellplanen. Vittringsapporteringen komplicerades för säkerhets skull också av att Daisy fick något i halsen och stod och hulkade en stund och av att jag förlorade koncentration och började prata med tävlingsledaren varpå Daisy tyckte att hon lika gärna kunde lägga sig ned så länge. Att vi ändå lyckades få en 5:a på detta i vanliga fall rätt säkra moment var näst intill ett under.

Programmet gick överhuvudtaget inget vidare och 241 poäng och ett andrapris blev slutresultatet. 10:or på sittande och platsliggning, 9,5 på apporteringsdirigering och 9 på fjärren. Men 5:or på gå-runt-rutan (fullkomligt urusel!), rutan (hon jobbade bra men vi hade otur, gräsplanen var oklippt och det tillsammans med mörkret gjorde att hon helt enkelt inte hittade rutan utan hamnade helt fel först) samt på vittringen.Däremellan låg fria följet med en 8:a (tycker att det var rätt bra, men stegförflyttningarna kostade oss massor eftersom de utfördes i en sumpmark och Daisy tyckte det var synnerligen obehagligt), inkallningen med 7,5 (dåligt tempo) och metallapporteringen med 7,5 ( slog i en klo i hindret och grep apporten tveksamt).

När jag summerar säsongen kan jag konstatera att det som blivit bättre är:

* gruppmomenten (10:or på de två senaste tävlingarna, det funkar mycket bättre nu när hon själv får bestämma om hon ska ha hakan i backen).

* fria följet (säkrare, men ett problem som jag måste ta itu med är att hon pendlar i position).

* vittringen (inget tugg eller tappande längre, hon gör normalt en 9:a, även på tävling).

* fjärren (framflyttningen har minskat betydligt och fokus är jättebra, en 9:a eller 9,5 kan vi lätt göra).

* förståelsen av själva situationen.

 

Det som blivit sämre är:

* gå-runt-rutan (den har aldrig varit riktigt bra, inser jag, och den har bara blivit värre. Daisy tycker förmodligen det är långt kvar till belöningen och ser ingen anledning att jobba. Hon fokuserar inte, är lättstörd, ställer sig hur som helst, glömmer att vara stilla, går dåligt fritt följ, ja det är hemst helt enkelt).

* inkallningen (tempot har sjunkit).

* metallapporteringen.

 

Oförändrat bra är rutan, men den behöver utvecklas så att hon klarar att hitta rutan även om hon inte upptäckt den i förväg.

Andan gick lite ur mig igår kväll och jag tappade lusten med alltihop. Om två veckor har jag lektion för Anne, får se vad diskussionen med henne ger. Känns knepigt att planera träningen så att vi går framåt och inte bara fortsätter i samma spår.

Apropå spår så vill jag ju även träna in högrelydnaden och frågan är om det går att få ihop en träningsplan som ger utrymme för att förbättra elitlydnaden samtidigt som jag tränar in de nya brukslydnadsmomenten? Hur kommer skallet att påverka hennes tendens till gnäll? Hur kommer tungapporten att påverka hennes svårigheter med metallapporteringen?

Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 6 september

Fyrbent igen

Daisy och jag var i Upplands Väsby och tävlade agility under dagen. En rivning i varje lopp, den sista, i hoppklass, var på sista hindret och berodde på att jag inte riktigt "sprang i mål". åtminstone inte mentalt. Måste hon vara så jäkla känslig?

Nåväl, en kul tävling tycker jag ändå att det var och Råttan nollade och kom trea i agilityklass. Grattis!

När vi tävlat klart och kört hem Mija o Råttan begav vi oss inte hemåt utan till skogarna kring Bro där Kaarina väntade för att instruera mig inför mina insatser som spårläggare och mottagare på klubbens elitspårtävling imorgon. Regnigt och blött var det idag, hoppas det slutar regna till imorgon. Kl 7 ska jag börja gå mitt spår imorgon. Hur kunde jag låta mig övertalas till detta?

När vi kom hem var Sonic jätteglad och sprang omkringh som en dåre - på alla fyra! När jag rastade honom sprang han omkring och skällde helt utan mål och riktning, av upprymdhet tror jag. Verkar som om behandlingen hjälper. Skönt. Imorgon kan han nog inte vara hemma hela dagen, då river han väl lägenheten. Så jag får ta med mig två rödbruna djur på det morgontidiga äventyret.

Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 5 september

Tå-infektion

Idag var Sonic jättelåg och ville inte gå alls så det kändes omöjligt att vänta i fem dagar till med att försöka hjälpa honom. Sökte akut på Södra Djursjukhuset och fick tillbringa några svettiga (kvavt väntrum!) eftermiddagstimmar med att studera allehanda krassliga katter och hundar samt deras husbönder. Kul en stund, men inte i längden.

Efter sövning och röntgen fick vi diagnosen. Sonic har en kraftig mjukdelsinfektion (alltså inget i skelettet, skönt!) i en av mellantårna. Han fick recept på smärtstillande och penicillin som jag nu börjat ge honom.

Jag är glad att jag inte väntade ända till onsdag för att få träffa en ortoped när det visade sig vara en mjukdelsinfektion och alltså inget muskulärt eller i skelett och leder. Dum rutin att vara så enveten med att alla med hälta ska träffa ortoped när ortopeden har så få tider. Hälta kan ju bero på så många saker och en allvarlig infektion är ju t ex inget man ska gå och dra med i en hel vecka.

Nåväl, det är ju en rätt "bra" åkomma han visade sig ha med tanke på alternativen. Och det bästa av allt var att jag kunde passa på att klippa hans klor medan han var sövd.

Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 4 september

Terrier på tre ben

I måndags gick Sonic långpromenad som vanligt på morgonen. Inget speciellt hände och han mådde bra när han kom hem. Sedan var han och Daisy ensamma hemma några förmiddagstimmar. När jag skulle ta ut honom på lunchen var han rejält halt på vänster bakben. Fyra dagar senare är det likadant. Ingen svullnad eller skada kan hittas på tass eller ben. Allmäntillståndet är gott, han hoppar fram så gott han kan på tre ben, viftar på svansen och ställer till oreda precis som vanligt. Vi försöker hålla honom så stilla det går, men gissa hur lätt det är!

Idag ringde jag och fick en veterinärtid på onsdag, hos en ortopedspecialist. Hoppas det gått över innan dess, men om ej så är det skönt att ha en tid bokad.

Både agilityträning och -tävling missar han denna vecka, jag får försöka aktivera honom mentalt på annat sätt. I och för sig klarar han detta på egen hand också (bra irländare reder sig själv!), men hans typer av aktivering tenderar att bli kostsamma och/eller gå ut över hans hälsa.

 

Kommentarer: 0 Permalänk

tisdag 2 september

Mama mia!!!

Avskyr musikalfilmer eftersom det är så påfrestande när rollfigurerna ideligen helt omotiverat brister ut i sång. Har dessutom väldigt svårt för sådant som är överdrivet och patetiskt på scen och filmduk - det ryser av ställföreträdande blygsel utefter ryggraden på mig. Så hur kan det komma sig att jag fullkomligt älskade "Mamma mia!" där handlingen är otroligt patetisk och drivs framåt av mängder av omotiverat sjungande (dessutom i vissa fall utfört av personer helt utan sångröst)? Det måste bero på att allt i filmen - från skådespeleri till scenografi - utstrålar en så oförfalskad glädje, humor och lust. Det syns helt enkelt att det var underbart kul att göra den där filmen och att de som var med helhjärtat gillar ABBA-låtarna.

Bengt och jag såg filmen igår kväll och jag skulle faktiskt kunna tänka mig att se om den, eller i alla fall flera av scenerna i den. Att vi var tonåringar när ABBA slog igenom bidrar säkerligen till att det är lätt att gilla filmen där ABBA-sångerna avlöser varandra i mycket rask takt. Man kanske skulle köpa en ABBA-skiva? Ägde faktiskt ingen när det begav sig, kan vara dags nu.

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng