Arkiv

» november 2017 (1)
» oktober 2017 (5)
» januari 2015 (3)
» december 2014 (5)
» juli 2014 (2)
» januari 2014 (2)
» juni 2013 (2)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (1)
» januari 2013 (3)
» december 2012 (1)
» november 2012 (1)
» augusti 2012 (1)
» juli 2012 (4)
» juni 2012 (3)
» maj 2012 (3)
» april 2012 (2)
» mars 2012 (2)
» februari 2012 (5)
» januari 2012 (5)
» december 2011 (6)
» augusti 2011 (3)
» juli 2011 (4)
» juni 2011 (6)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (7)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (4)
» januari 2011 (5)
» december 2010 (8)
» november 2010 (2)
» oktober 2010 (5)
» augusti 2010 (7)
» juli 2010 (6)
» juni 2010 (6)
» maj 2010 (3)
» april 2010 (5)
» mars 2010 (8)
» februari 2010 (6)
» januari 2010 (8)
» december 2009 (8)
» november 2009 (6)
» oktober 2009 (9)
» augusti 2009 (11)
» juli 2009 (9)
» juni 2009 (7)
» maj 2009 (8)
» april 2009 (6)
» mars 2009 (11)
» februari 2009 (12)
» januari 2009 (6)
» december 2008 (6)
» november 2008 (9)
» oktober 2008 (7)
» september 2008 (12)
» augusti 2008 (15)
» juli 2008 (9)
» juni 2008 (12)
» maj 2008 (12)
» april 2008 (12)
» mars 2008 (1)
» februari 2008 (2)

Kategorier

» Kurser (1)
» Tävling (1)
» Träning (1)

visar: arkiv för augusti 2008

söndag 31 augusti

Lydnadschampion mm

Många av oss agilitymänniskor samt en del annat trevligt folk på SBK:s Stockholmsavdelning har ägnat veckoslutet åt "en weekend på klubben". Vi i agilitysektorn tog initiativ till detta eftersom  vi ville uppmärksamma att våra träningsgrupper femårsjubilerar. Inte minst jag själv ville passa på tillfället att fira dessa grupper som en gång tillkom tack vare Mija. Jag är övertygad om att vårt träningsgruppssystem spelat en stor roll för att vi idag har så många aktiva och duktiga agilityekipage som vi har. Och det tycker jag är värt att fira!

Weekenden på klubben inleddes med en rallylydnadskurs, Mija hade inbjudit Maria Katitska som instruktör. Kursen var kul och intressant. Jag deltog med Sonic som verkade uppskatta tävlingsformen där föraren får använda röst och kroppsspråk hur mycket som helst. Han gillar ju helt enkelt väldigt mycket när jag pratar med honom.

Två timmar efter kursen var det dags för kräftskiva. Kaarina och jag hade gjort inköpen på fredagskvällen och stod för festarrangemanget. Det kändes lite nervöst, men ca 25 personer kom och det hela flöt på rätt bra och jag hade i alla fall roligt.

Idag höll Mikalea i agilityträning för alla som ville vara med - agilityklass på förmiddagen och hoppklass på eftermiddagen. Jag var med och byggde förmiddagens bana och sprang en runda med Daisy, men sedan ville jag fokusera på lydnadstävlingen som pågick parallellt. Många från klubben var med där också och en rad goda insatser kunde noteras. Daisy och jag ställde också upp. Tyvärr är hon rätt trött idag, märkte det redan imorse när jag prövade några moment, så tempot på flera moment var dåligt (det är ju ca en månad sedan löpet och såhär var det efter förra löpet också). Gå-runt-rutan var erbarmerlig, den har jag verkligen inte lyckats få till. I övrigt var jag duktig på att fokusera under programmet och på att vara glad och uppmuntrande. Tror att det var till stor del tack vare det som Daisy trots sin trötthet lyckades skrapa ihop 269 poäng och sitt tredje förstapris vilket innebär att vi nu kan ansöka om att få ett lydnadschampionat registrerat.

Även om jag gärna skulle velat visa upp Daisy i högform på hemmatävlingen och var lite besviken över att det inte alls blev så, känns det skönt att ha nått championatmålet. Nu kan jag göra en ny plan och försöka fokusera ännu mer på att vässa poängen.

 

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 29 augusti

Lite gladare, om jag får be...

På senaste tiden har min agility med Daisy blivit väldigt inriktad på att vara noggrann, göra alla handlingsdetaljer rätt och kolla så att hon inte river något hinder. Igår på torsdagsträningen insåg jag tack vare Malin Röste att detta gått ut över min attityd och detta i sin tur över Daisys fart och glädje.

Vi körde en inte alltför komplicerad klass 2-bana och under den första vändan övervakade jag Daisy och var väldigt noga. Under vända nr två ropade Malin åt mig att springa på och plötsligt gjorde jag det och ropade några glada, uppvarvade beröm till den lilla tollaren. Direkt hittade vi tillsammans en mer entusiastisk känsla och den såg ut att samtidigt ge henne bättre fokus. Hon var inte ens i närheten av att riva trots att hon verkligen sprang på allt vad hon kunde.

Det är alltså ingen fara med att "skynda på" i banan, faran ligger i om jag gör det på ett spänt och/eller slarvigt sätt. Malin sade att Daisy verkar vara påverkad av om jag visar att jag litar på henne eller ej och jag tror att det ligger något i det där. Ska med andra ord leta efter en GLAD, fartig, lekfull känsla även i klass 3 istället för att bara försöka undvika att göra fel. Lättare sagt än gjort förstås, men att veta vad jag ska sträva efter är första steget.

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 25 augusti

Efterlängtad nolla

Jag var inte speciellt bra under andra tävlingsdagen i Bro-Håbo heller. Diskade Sonic i båda loppen med honom och Daisy i agilityloppet (pga att jag stod i vägen för henne i en push i ett hörn). Dock lyckades jag samla ihop mig tillräckligt till Daisys hopplopp som var det sista för dagen. Vi gjorde en nolla med en alldeles för stor sväng i ett hörn pga ett sent framförbyte (senfärdigheten berodde på att jag fegade ur eftersom jag var rädd att störa henne och framkalla en rivning) och ytterligare en sväng i ett hörn som kunde varit snävare. Placerade oss fyra av 37 startande och hade turen att få certet! Men ännu bättre är att detta innebär att Daisy nu är individuellt kvalad till SM i agility 2009. Nu ska jag göra en tiomånadersplanering...

Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 23 augusti

Hundintensiva dagar

Onsdag-fredag var jag och Daisy i "en annan del av Köping" eller rättare sagt på den av flera veckors regnande nästan översvämmade landsbygden utanför Köping. Lydnads- och spårlägret för Anne Dahlin och Lotta Linusson innebar lydnadsträning och lydnadsdiskussioner i två och en halv dag på en jättelik åker som klippts med gräsklippare till böndernas förvåning samt en synnerligen fysiskt aktiverande eftermiddag i vacker trollskog med rejäla kärr att dränka skor och strumpor i. Jag fick många bra tips om hur jag ska gå vidare med lydnadsträningen och det viktigaste kanske var Annes råd att akta mig för att träna för enahanda nu när vi varit i elit ett tag och Daisy kan börja tycka att hon vet precis vad som ska hända och kanske bli en smula mindre entusiastisk. Jag måste engagera mig i våra träningsstunder på ett mer fantasifullt sätt och utmana henne, skoja med henne etc - inte bara alltid köra momenten efter varandra likadant gång efter gång.

Lätt att glömma att ha kul ihop när lydnaden ibland nästan blir som ett jobb som ska klaras av. Dags att tänka nytt, för både hennes och min skull!

 

I spåret ska jag varva längre spår med kortare där jag spårar i koppel och är noga med att Daisy måste övertyga mig innan hon får gå vidare. Det ska verkligen kännas i kopplet att hon har spåret. Denna metod ska förhoppningsvis minska hennes tendens att "slå" fram och tillbaka när hon spårar.

Det var ett kul kursgäng och vi bodde bra på Svenska Turistföreningens vandrarhem i Köping.

 

Den sista dagen - lika regnig som de föregående - var Daisy och jag bra trötta. På hemväg på fredagseftermiddagen köpte jag ett par nya skor på Stadium, de gamla hade tagit slut. Det var lite svårt att prova skor med vitaktigt svampiga fötter, men det gick tydligen ändå bra. Skorna passar även idag när fötterna börjar återfå sin normala konsistens.

 

Idag har fötterna, resten av mig samt Sonic och Daisy varit på Bro-Håbo BK och tävlat agility. Det gick bra för många från klubben, läs mer på Mijas blogg på www.agilitybiten.se! För mig och våra hundar går det förhoppningsvis bättre imorgon.

Kommentarer: 0 Permalänk

tisdag 19 augusti

Två länkar

Har hittat en jättebra sajt när man vill ha översättningar mellan svenska och engelska:

www.tyda.se

 

Sara har startat en blogg:

www.tollartok.blogspot.com

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

tisdag 19 augusti

Fortsatta funderingar

Tänker fortfarande mycket på helgens kurs och försöker analysera och strukturera vad jag gillar respektive ogillar i budskapet. Har hittills kommit fram till detta.

 

Gillar: Poängterandet av att tydlighet är viktigt i hundträning och umgänge med hund. Bristande tydlighet tycker jag är det vanligaste felet man ser på allmänlydnadskurser och liknande. Det är också lätt att bli otydlig själv, jag småpratar gärna med hundarna istället för att visa och säga tydligt vad jag vill.

 

Ogillar: 1/ Påståendet att inlärning är en fas som går över och att det då inleds en ny, den sk kravfasen. Inlärning pågår i själva verket ständigt, alla varelser lär sig genom hela livet. Beteenden som inte förstärks släcks ut. Dvs om man aldrig förstärker sittande t ex så slutar hunden så småningom att sitta på kommando. Det "korrigeringstränarna" gör är att de byter förstärkningstyp när de tycker att inlärningsfasen är slut. Om de tidigare använt beröm och belöningar så går de över från detta till att förstärka genom att ge obehag som hunden kan undvika genom att göra beteendet. De har då infört negativ belöning istället för positiv belöning om jag minns termerna rätt. Dvs hunden sitter för att slippa obehag istället för av förväntan på ev. belöning.

 

2/ Påståendet att korrigeringar och pondus hör ihop. Vilken typ av förstärkning man använder, se ovan, avgör inte om man är tydlig och värd att lyssna på i hundens ögon. Man kan ha lika stor pondus om man tränar med enbart belöningar som verktyg som ifall man tränar med korrigeringar. Om man tycker att pondus sitter i viljan att korrigera så är det en misstolkning av vad pondus är. Att hunden är rädd att få obehag av föraren, betyder inte att föraren har pondus (i alla fall inte för mig). Pondus är att vara säker på vad man vill och på att man ska kunna få hunden att göra det. Ibland går det enklare och snabbare att få hunden att följa mina instruktioner om jag bestraffar den och då kanske jag väljer det sättet (viljan att undvika obehag är generellt en starkare drivkraft än andra). Men jag inbillar mig inte att det gör mig till en bättre (eller sämre) ledare för mina hundar. Och man måste komma ihåg att viljan att undvika bestraffning påverkar HUR hunden gör saker och ting, den blir ofta försiktigare och långsammare vilket kanske inte är så önskvärt alla gånger.

 

3/ Den snedvridna bilden av hur belöningsträning går till. Det handlar ju inte alls om att mata på med köttbullar i oförminskad takt år ut och år in utan om att utveckla belöningar som jag som förare bestämmer över och som hunden tycker är värda att arbeta för.

Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 17 augusti

Kurs om social motivation mm

Har tillsammans med sju andra instruktörer gått kurs på klubben lördag-söndag för Lena Enström. Det har handlat om vardagslydnad och hundar med problembeteenden. Sex kurshundar och deras mattar och/eller hussar har dykt upp och fått träna på Lenas vis med visst deltagande från oss kursdeltagare.

Lenas budskap är att vi i hundbranschen idag har fastnat så mycket i belöningstänket och sk mjuka metoder att vi glömmer bort att hundar är flockvarelser som vill ha ledarskap. Samtliga "problemekipage" som vi sett under kursen har fått träna att hunden ska vara följsam i kopplet (med hjälp av förarens tempoväxlingar, kroppshållning, attityd samt strategiska koppelryck med eller utan stryphalsband). Lydnad enbart baserad på dominans och sociala belöningar var en annan viktig del. Lena har talat mycket om korrigeringar och om att behandla vuxna hundar som just det och inte som bebisar.

Det har varit givande att se hennes arbete med hundarna och deras ägare - hon är utan tvekan en skicklig hund- och förartränare. Jag håller också med om att korringeringar och "ordning och reda" fått en för undanskymd roll i exempelvis SBK:s instruktörsutbildning och på våra hundägarkurser. Det jag har svårt för är den lite nedlåtande hållning som jag ibland tyckt mig ana hos henne mot belöningsträningen. Fast när jag sade något sådant idag fick jag klart för mig att hon anser att de "som tränar med korrigeringar" är de som är i underläga i diskussionen idag. Det kan ju vara en förklaring till att man känner sig tvungen att markera sina ståndpunkter på ett lite överdrivet sätt.

Både bestämt ledarskap inklusive korrigeringar OCH träning där hunden får arbeta för att nå sina belöningar bör ha plats i hundvärlden och i varje hunds liv, anser jag (och det förstod jag det som att Lena också tycker, men hennes betoning ligger nog lite annorlunda än min).

Jag skulle ha uppskattat mer teoriunderbyggnad på kursen och mer diskussion, men tycker ändå att det varit lärorikt.

Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 14 augusti

Framsteg

Har kommit en första liten bit på inlärningen av framåtsändande med Daisy. Tränar i huvudsak enligt den här metoden. Just att använda klicker är inte så viktigt för mig, gör det ibland och ibland inte, det jag använder i metoden är framför allt shaping-tänket och uppdelningen av momentet. Att få Daisy att galoppera fram till  en musmatta var naturligtvis inte svårt, men jag ville få henne att vara vänd i springriktningen när hon trampade till på musmattan och det har tagit ett antal träningspass att få henne att fatta. Hon gillar så mycket att vända upp mot mig och har ju alltid fått göra det förut, vid konen och i rutan t ex. Men med hjälp av fysiska hinder för vändningen i form at t ex hinderstöd och väggar samt belöningsriktningen har jag så sakteliga fått henne att tänka allt mer i önskad riktning. Nu är hon tillräckligt framåtvänd för att jag ska våga gå över till nästa inlärningssteg och introducera gruppen. Den kommer först att bli form av konstgjorda figuranter som jag tillverkat av stängselstolpar, galgar och jackor med huva. Hon blir säkert livrädd för dem först...

 

Vi har ju börjat träna uppletande också. Testade i uppletanderutan på klubben och då hade hon plötsligt inga svårigheter alls att springa ut 50 meter. Antagligen för att den är vallad av både personer och hundar och hon tolkade det som att allt det vallade var sökområde. Intressant. Föremål hittar hon ju och apporterar, det är systematiken i letandet som saknas.

 

Sonic försöker jag lära framförgående. Igår kväll hade vi det mest lyckade träningspasset hittills. Växlar mellan att ha en dragning i form av godis och att kasta belöning över huvudet på honom. Han stannar gärna upp, men igår började han flera gånger testa om det kanske var gåendet jag var ute efter och jag tror att jag lyckades belöna det. Blir spännande att se hur det går nästa gång.

Den andra inlärning jag just nu gör med honom är att få honom att  markera pinnarna i ett appellspår. Det går faktiskt lysande. Fem av sex pinnar plockade han (och försökte massakrera) på ett fältspår i förrgår kväll.

Kommentarer: 0 Permalänk

tisdag 12 augusti

Det tar emot att erkänna...

...men igår hade jag fel om ett ord. Är det något område där jag är lite extra styv i korken så är det just det som handlar om ord - deras betydelse, stavning etc.

När Mija, Mari och jag tränade ihop på kvällen (tack för lektionerna, det var lärorikt och kul!) påstod jag tvärsäkert att det inte finns något ord som heter deceleration. Retardation eller deacceleration heter det, minsann. Sade jag.

 

Imorse började ett tvivlets frö gro inom mig och jag bekvämade mig med att kolla upp ordet. Naturligtvis finns detta från engelskan direkt översatta ord numer i vårt svenska språk och betyder detsamma som retardation och deacceleration, dvs fartminskning, inbromsning.

 

Så det är bara att krypa till det berömda korset. Nästa gång ska jag gardera mig bättre. Tycker i alla fall att det där ordet är både fult och onödigt, så det så!

Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 10 augusti

Lördag i Fagersta

Vill börja med ett stort grattis till Mija som vann agilityklass 3 med Råttan i Fagersta igår. Härligt! Max och Håkan vann också en massa, Maria och Neena vann Internationell Agility 2 och blev uppflyttade till agilitytrean och Isabel och Wille tog ett hoppcert. Grattis till er med! Säkert hade vi fler klubbframgångar, men det är dessa jag känner till nu på söndagens morgon.

Själv är jag nöjd med vår insats och för Sonics del även med resultaten. Jag sprang åtta lopp och diskade mig bara i ett och då därför att Daisy tjuvstartade och därför inte fick köra. Det var i första loppet (IntAg) och banan var ändå så disharmonisk att den inte lockade att köra. Och Daisy ska helt enkelt aldrig få tjuvstarta. Det gjorde hon inte heller resten av dagen...

Tyvärr rev hon dock ett hinder i varje lopp, annars hade resultaten sett betydligt bättre ut. Vet inte om jag ska göra något speciellt åt detta med rivningarna eller om vi bara ska köra på och hoppas på att rutin för oss båda kommer att minska rivningarna successivt. Det är ju inte så att hon river vartenda hinder och hon hoppar egentligen bra, men med väldigt små marginaler.

 

Sonic, som inte gick något vidare för tre veckor sedan i Värmland, var agilityfokuserad i alla fyra loppen och verkade tycka det var jättekul att köra. Vi gjorde en nolla i hoppklass 3 på en - med honom - enkel bana som tillät att vi bara sprang på allt vad jag orkade (nästan). Kom på 16:e plats av 37 startande. I Agility 3 kom han 7/33 med 2,76 fel.

 

Kändes lyxigt att få köra åtta lopp på en dag utan att behöva övernatta, stiga upp i ottan eller komma hem jättesent.

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 6 augusti

Tutti Frutti

Sonic har alltid tyckt om att få äta upp äppelskruttet när någon i flocken äter ett äpple. Under det senaste året har hans äppelfaiblesse antagit nya dimensioner. Han har börjat att i obevakade ögonblick själv uppsöka fruktskålen och ta sig ett äpple som han äter upp, med kärnor och allt. Fast den lilla kvisten brukar han lämna, som en skvallrande ledtråd om vad som skett.

Eftersom äpplen är dyra och rätt jobbiga att släpa hem från affären dagligen och stundligen har vi börjat ställa äppelskålen oåtkomligt för honom. Så smarta är vi, nämligen. Men det hjälper inte om man har en irländsk terrier. I helgen gick han över till persikor och de är ju inte precis billigare än äpplen. Han åt de ludna frukterna så fint och lämnade kärnorna i vardagsrumssoffan.

Så vi började ställa även persikor utom räckhåll (åtminstone tror vi det) för honom. Bananerna tänkte vi inte på - skalen är ju så tjocka och beska och hundar kan väl ändå inte skala bananer? Jodå, inatt hade han käkat en banan också. Hade fått av skalet riktigt snyggt med sina tänder och tassar och ätit innehållet.

Han får åtminstone rikligt med vitaminer och andra nyttiga antioxidanter i sig. Själva får vi väl äta vitamintabletter.

Kommentarer: 0 Permalänk

tisdag 5 augusti

Man kan väl inte apportera vad som helst?

På den blöta långpromenaden med Daisy mitt på dagen tog jag med mig ett antal föremål att kasta in i buskage, högt gräs o dyl för att träna ovallat sakletande. Ett problem var min urusla kastförmåga. Lyckas aldrig få föremålen längre ut i terrängen än max 20 meter och oftast betydligt mindre. Annars hade vi rätt kul i regnblåsten. Daisy tycker det är kul att leta grejer även om löpet gör henne lite mindre fokuserad än vanligt. Träningsidén är att föremålen alltid ska finnas rakt ut framför mig och att hon så småningom av erfarenhet ska lära sig detta och söka där. Hittills har inte den förståelsen kommit, men möjligen är den litegrann på väg. Jag tycker att hon söker mest i ett område framför mig även om det blir en hel del utvikningar också.

Något som visade sig idag är att jag tydligen gett henne en ganska bestämd bild av vilken typ av föremål som kan vara aktuella i sådana här lekar. Vantar och leksaker är inga problem att hitta och hämta, men en tom pappask och ett nät som suttit på ett äpple struntade hon i trots att hon upptäckte dem. Det tog mig en ansenlig tid att försiktigt övertyga henne om att ifall dessa saker bar människovittring så skulle de faktiskt levereras, de också. Till slut hämtade en skeptisk tollarfröken dem med en blick som jag inbillade mig sade att "om du verkligen vill att jag ska apportera skräp till dig så ska jag naturligtvis göra det, men skyll inte på mig när du ser vad det är för grejer". Får träna med mer skiftande föremål i fortsättningen.

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 4 augusti

Framgångar för Njupavallen

Det är inte ofta jag på allvar har tyckt det varit roligt med utställning. Men igår var faktiskt en sådan dag. Det kändes helt rätt att tillhöra "Team Njupavallen" på Tollarspecialens utställning på Gålö. Bl a resultaten förklarar varför och dem hittar du här på kennelns hemsida. Vi hade också en trivsam stämning i vår lilla kennelgrupp, sammanhållen av vår uppfödare Anita (som har all anledning att vara stolt över resultatet av sitt avelsarbete), och det var jättekul att få träffa mattar och hussar till Daisys syskon och halvsyskon. Om min kamera inte visat sig vara urladdad, hade jag kunnat visa bilder på dem här (varför är kameran alltid urladdad när jag behöver den som bäst, är det något fel på min planering, månne?).

Daisy klarade sig mycket bättre än senast hon var på utställning och det kändes bra att visa henne. Hon var glad och förväntansfull och hade inga synpunkter på domarens kläder el dyl. Mer social hund fick man leta efter!

Hon fick HP och hängde med i öppenklassen för tikar ända fram till sista bortgallringen före finalen så jag ger oss godkänt för insatsen.

Enda smolket i glädjebägaren är att vi inte fick tävla i lydnaden eller agilityn. Nästa år går specialen i Värmland, vi får väl åka dit och ge de andra lydnads- och agilitytollarna en match då, istället!

Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 2 augusti

Ännu en hatad järnridå

När Sonic var valp och unghund gillade han att jaga barnens små kompisar när de var här och lekte. Särskilt att ta tag i deras strumpor och dra var populärt. Minns hur pinsamt det var när mamman till en av Fredriks kamrater klagade över att det så ofta var hål i hennes strumpor. Hon delade strumpor med sonen, som brukade vara hos familjen Wallskär Dahlstedt och då gärna utsågs till rolig leksak av den vasstandade terriern.

För att de gästande barnen skulle få vara ifred försökte vi förstås få ordning på den leksugna med tänderna. Men vi bestämde oss också för att komplettera med en mer teknisk lösning på problemet. Vi specialbeställde en hög smidesgrind som monterades i hallkorridoren och som kan dela in lägenheten i två halvor om man stänger den. Barnen kunde vara i säkerhet på ena sidan och Sonic fick vara på den andra, på säkert avstånd från alla strumpfötter.

Idag fyller denna grind en annan, alldeles utmärkt funktion. När Daisy löper - och särskilt under höglöpet - får hon och Sonic tillbringa inomhuslivet på varsin sida av denna metallbarriär.

Just nu pågår höglöpet och jag passerade nyss hallen. Där ligger en terrier och en tollare på varsin sida av grinden och tittar med outgrundliga miner på varandra. Jag tror inte de gillar den där grinden nåt vidare...

Fast säkert skulle någon av dem med tillräcklig galen beslutsamhet kunna ta sig över den, eller i alla fall våga sig på ett försök och göra sig illa. Så om de en kort stund lämnas ensamma i lägenheten under ett löp får Sonic ligga i en stålbur i ett stängt rum medan Daisy är kvar på andra sidan grinden. Har hört talas om barriärmetoder i preventivmedelssammanhang - kan det månne vara den här typen av lösningar som avses?

Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 1 augusti

Nästa dag

Olyckan igår har stämningsmässigt präglat även den här dagen. Känner mig mycket skörare och mer sårbar än vanligt. Det har varit skönt att få stöd och omtanke här på hemsidan, av människor jag träffat och per telefon. Tack! Samtidigt har jag försökt göra allt som jag redan förut hade planerat att ägna mig åt denna fredag. När jag nu fick fortsätta ett tag till så är det väl lika bra att göra det också.

Sara och Bengt har åkt till Göteborg för att bevista Ungdoms-SM. Sara för att heja på klubbkompisar, fotografera och helt enkelt vara där. Bengt för att hjälpa till med detta. Det kändes lite otäckt att de skulle ut på långkörning imorse, men jag vet att de kommit fram och haft en bra resa.

Själv åkte jag ut till Gålö havsbad med hyrbilen imorse för att få se lydnadstävlingen på Tollarspecialen. Pga löpet fick vi ju inte vara med, men jag ville ändå se hur Daisys rasfränder ser ut in action. Koncentrerade mig främst på elitklassen och såg åtta ekipage som kämpade i hettan. De flesta av hundarna var tydligt påverkade av värmen, men många gjorde mycket fint ändå. Hade varit spännade att få pröva hur Daisy stod sig i den konkurrensen.

De allra flesta tollarna ser väldigt glada ut på lydnadsplanen, men kan ändå vara lite småsega i rörelserna, t ex när det gäller ingångar, sättanden och sändanden. De verkar motiverade, men har ändå ofta inte något riktigt tryck i sina utföranden. Jag hörde en gång någon säga att de inte har så hög "grundspänning"  i kroppen och att det är därför som rörelserna lätt blir lite mjukare och inte så distinkta. Vet inte vad man ska säga om den teorin, men det är i alla fall bra att vara medveten om denna egenhet när man tränar en tollare, tror jag.

Något annat som är lite udda är att väldigt många också har problem med apporteringarna, problem som jag till stor del känner igen hos min egen hund. Det handlar framför allt om gripandena som ofta är alldeles för försiktiga för att tilltala en lydnadsdomare. Kanske handlar det om att de är avlade för en annan typ av apportering?

Vet inte hur elitlydnaden slutade, men tror att det var rätt jämnt. Såg nog bara en hund som både gjorde alla moment med poäng och fick rätt höga poäng. Annars var det några som gick stabilt, men med lite lägre poäng och några som gjorde tjusiga, niopoängsmässiga fria följ och i övrigt snygga inledningar på programmen men sedan nollade ett antal moment pga olika missar och "slarv".

På Tollarspecialens eminenta hemsida kan man följa resultaten.

Både igår och idag har jag träffat Daisys trevliga uppfödare Anita och Andreas och deras tollare Maia (Daisys mamma) och Puck (Daisys halvbror). Poker, en annan halvbror, och hans matte Erika är också med på specialen. Roligt att få träffa släkten och utbyta erfarenheter av de rödpälsade galningarna.

På eftermiddagen hann Mija och jag med ett träningspass. Vi tränade lydnad med alla våra fyra hundar, faktiskt. Skojigt att se Råttan som är i fin form just nu. Daisy skötte sig OK med en hel del hjälp. Jag har kommit fram till att det är bäst att kräva lite mindre av henne under och omedelbart efter löp. Det mår både hon och jag bäst av. Rasken fick träna med kommendering för första gången. Det klarade han galant, tycker jag, man ser att han är väl störningstränad. Dock hade han vissa invändningar mot skyfallet som kom just när han skulle köra.

Sonic fick köra platsliggning med Rasken, linförighet och inkallning. Han blev väldigt uppspelt. Måste försöka köra honom med kommendering lite oftare och fortsätta inlärningen av att arbeta för en extern belöning i en plastbruk med lock vid sidan av planen. Det tror jag är vår enda chans att kunna genomföra ett lydnadsprogram under tävling någon gång igen och det måste vi ju kunna för att klara målet att ställa upp i appellspår.

Ikväll ska jag hinna med långpromenad och sedan ska Fredrik och jag titta på en långfilm.

Imorgon måste jag tyvärr jobba och missar dag 2 på Tollarspecialen, men på söndag åker jag ut igen för att vara med på utställningen. Det är ju inte Daisys starkaste gren, men kan väl ändå bli kul och vara nyttig socialträning. Det behöver både hon och jag...

 

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng