Arkiv

» november 2017 (1)
» oktober 2017 (5)
» januari 2015 (3)
» december 2014 (5)
» juli 2014 (2)
» januari 2014 (2)
» juni 2013 (2)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (1)
» januari 2013 (3)
» december 2012 (1)
» november 2012 (1)
» augusti 2012 (1)
» juli 2012 (4)
» juni 2012 (3)
» maj 2012 (3)
» april 2012 (2)
» mars 2012 (2)
» februari 2012 (5)
» januari 2012 (5)
» december 2011 (6)
» augusti 2011 (3)
» juli 2011 (4)
» juni 2011 (6)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (7)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (4)
» januari 2011 (5)
» december 2010 (8)
» november 2010 (2)
» oktober 2010 (5)
» augusti 2010 (7)
» juli 2010 (6)
» juni 2010 (6)
» maj 2010 (3)
» april 2010 (5)
» mars 2010 (8)
» februari 2010 (6)
» januari 2010 (8)
» december 2009 (8)
» november 2009 (6)
» oktober 2009 (9)
» augusti 2009 (11)
» juli 2009 (9)
» juni 2009 (7)
» maj 2009 (8)
» april 2009 (6)
» mars 2009 (11)
» februari 2009 (12)
» januari 2009 (6)
» december 2008 (6)
» november 2008 (9)
» oktober 2008 (7)
» september 2008 (12)
» augusti 2008 (15)
» juli 2008 (9)
» juni 2008 (12)
» maj 2008 (12)
» april 2008 (12)
» mars 2008 (1)
» februari 2008 (2)

Kategorier

» Kurser (1)
» Tävling (1)
» Träning (1)

visar: arkiv för juli 2008

torsdag 31 juli

Plötsligt smällde det

Igår kom vi tillbaka från Gotland till Stockholm och i förmiddags var jag med Daisy på djursjukhuset Albano för ögonlysning. Alla tollare ska ju helst göra en sådan undersökning åtminstone någon gång som ett led i arbetet mot ärflig progressiv retinopati som finns i rasen. Resultatet av undersökningen var utan anmärkning och jag styrde hemåt i julihettan med Daisy i baksätet för att ha lite extra koll på henne (så fel man kan tänka ibland) efter undersökningen. Hon hade ju fortfarande vidgade pupiller av ögondropparna och var ljuskänslig så jag ville kunna se att hon hade det bra.

På E4 genom Eugeniatunneln och upp förbi Karolinska sjukhuset var trafiken rätt tät. Jag tuffade på i den högraste av de filer som går rakt fram till Essingeleden. Plötsligt hör jag ett otäckt ljud - en rejäl och väldigt konstig smäll - till höger om mig. Får strax syn på en grön personbil som kommer farande okontrollerat åt mitt håll. Det smäller till i min bil och jag märker att jag inte har full styrförmåga. Min bil far ut i körfältet till vänster samtidigt som jag ser den andra bilen snurra runt och handlöst åka in i mittbalustraden en bit framför mig. Jag är själv på väg in i stenbalustraden, men får tillbaka styrförmågan och lyckas undvika både den och att köra in i den andra, vid det här laget rätt ihopknycklade bilen. Så står min bil stilla. Jag är oskadd, Daisy sitter där glatt i baksätet och är också oskadd, trots att hon hade kunnat fara runt hur som helst i kupén. Jag kliver så småningom ut och märker att även de tre i den gröna personbilen verkar hela. Ytterligare en person dyker upp och visar sig vara den lastbilschaufför som kört in i sidan på den gröna bilen vid ett körfältsbyte och därmed satt igång den otäcka händelsekedjan.

Vilken fantastisk tur vi alla hade haft trots allt, det tänkte jag direkt och intensivt och den rätt påfrestande stunden på olycksplatsen mitt på E4 var för mig ändå präglad av tacksamhet över att få fortsätta leva. Sedan tänkte jag förstås en del mindre relevanta tankar som t ex att "sjutton också, nu hinner jag ju inte jobba på förmiddagen som jag hade bestämt."

Daisy hälsade snällt på ambulanspersonal, brandmän och poliser. Hon fick vatten av en ambulansförare och väntade tålmodigt på att saker och ting skulle reda upp sig. Två poliser förbarmade sig så småningom över mig och tollaren och skjutsade oss till Gröndal där Bengt hämtade upp oss. Gissa om det var skönt att komma hem till familjen!

Bilen blev bärgad till verkstad och ska tydligen gå att laga.

Jag har känt mig rätt omskakad nu på eftermiddagen, det här med den tunna gränsen mellan en bra vardag och förgörande katastrof blev lite väl tydligt under några timmar.

Ikväll ska vi ut till Gålö och "checka in" på tollarspecialen. Handlar ju tyvärr mest om att visa att Daisy löper så att vi kan få anmälningsavgifterna för lydnaden och agilityn tillbaka. På söndag är det utställning och då får hon i alla fall vara med. Daisys snälla uppfödare Anita har lovat att hjälpa mig att få lite fason på den lilla frökens nu lätt tufsiga päls.

Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 25 juli

Hittade både Nasse och Puh

Igår började jag träna uppletande med Daisy. Dvs det var första gången som jag tänkte att "nu ska vi träna uppletande", med sikte på att kunna utföra tävlingsmässigt uppletande i högre bruksklass. Egentligen har vi redan gjort en hel del grundträning ända sedan hon var valp. Då och då har hon med förtjusning fått leta både dummies och andra grejer i högt gräs eller i skogen. Och hennes föremålsintresse har jag odlat ända sedan vi träffades en vacker vårdag 2005.

Men nu gäller det att få henne att samarbeta med mig i letandet och att kunna söka snabbt och över en mycket större yta än vi tidigare tränat på. Jag gissar att just detta med att få henne att gå hela vägen ut i den 50 meter djupa sökrutan kommer att bli den svåraste utmaningen.

Jag följer träningstipsen i Maria Hagströms "Nosarbete/En bok om spår & uppletande", fast går nog lite fortare fram än hon föreslår pga att Daisy har en del förkunskaper. Igår tränade vi i gles tallskog med blåbärsris på marken. Jag vallade av en korridor på 2x50 meter och gömde en strumpa, en handske, en scarf och två McDonaldsleksaker föreställande Nalle Puh respektive hans vän Nasse i denna korridor. Jag lade Nasse 50 meter ut i rutan och Puh bara ett par-tre meter ut.

När jag hämtat Daisy gick jag med henne rakt mot korridoren, stannade, tog av kopplet och väntade. En aktiv hund som hon väntar inte länge innan den börjar göra något. Hon prövade lite med att spåra först, men satte sedan upp nosen i vädret och började fånga upp vittring i vinden. Det dröjde inte länge förrän hon hämtat in de närmaste tre grejerna, men att ge sig iväg längre bort från mig än ca 25-30 meter tog tydligt emot. Då gick jag några steg in i korridoren och vips gick hon ut och fann de sista två föremålen.

Nygräddad pannkaka fungerade bra som belöning...

Nästa gång ska jag testa att slänga in föremålen i sökområdet istället för att valla. Svårigheten är väl att få ut dem tillräckligt långt då, jag är ingen stjärna på att kasta direkt.

Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 24 juli

Så j-a trött...

...är jag på alla meningslösa dumheter som särskilt TV och radio försöker "underhålla" mig med nuförtiden. Här är det senaste exemplet. Var finns tanken, humorn, viljan att beröra eller åtminstone fyndigheten?

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 23 juli

Irriterande

Daisy har, två månader senare än beräknat, börjat löpa. Ur tävlingssynpunkt är det hyfsat vältajmat av henne, framför allt är jag glad att vi hann med lägrespåret före.

Den tävling som med säkerhet drabbas är Tollarspecialen den 1-3 augusti. Varken lydnaden eller agilityn kommer vi att kunna vara med på och det känns trist. Agilityn är inofficiell så jag hade en förhoppning om att löptikar kunde vara välkomna och kanske till exempel få starta sist, som man ofta gör på klubbmästerskap. Men ack, vad jag bedrog mig. Den som lånar ut hindren vill, enligt uppgift från arrangören, nämligen inte ha löptikar i tunnlarna och klätterhindren. Många argument hade varit lättare att acceptera än det. Vad tror hinderutlånaren ska hända med balanshinder och tunnlar om de används av en löpande tik? Och hur brukar nämnda utlånare i vanliga fall skydda sina hinder mot löptikspåverkan?

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 21 juli

Åter från agilityland

Det är en gråmulen julimåndag i Stockholm och allt ser ut som vanligt här i min vanliga verklighet. Just detta känns aningen overkligt efter nästan fem dagar i en helt annan och mycket speciell verklighet - den som man kan leva i under en längre agilitytävling. Ända sedan i onsdags har jag inte tagit del av någon nyhetsrapportering förutom rubrikerna på kvällstidningarnas löpsedlar utanför campingkiosken. Mina kontakter med världen utanför Skutbergets camping i Karlstad har bestått av messande och telefonsamtal med familjen. En enda gång under dessa dagar har jag lämnat campingen med bil. Då gick färden till köpcentret några kilometer bort för inhandlande av livsuppehållande rostbiff och potatissallad. Bortsett från detta exotiska avbrott har dagarna följt samma mönster:

Mobiltelefonväckning i den lilla campingstugan vid sjutiden. Klättra över det hundslagsmålsförebyggande kompostgallret runt min säng. Passera överentusiastiska kelpies och ta sig ut genom stugdörren för att hitta en toalett som inte just då är avstängd för städning. Pulverkaffe, smörgås med menlös ost och frukost till Sonic och Daisy medan stugkamraten sakta vaknar till och inleder sina morgonbestyr. Packa ryggsäcken med köttbullar och bege sig över gräsplanerna till den vidsträckta och färggranna, provisoriska staden av hundtävlingstält kring åtta banor. Speakerröster, ivriga förarröster och hundskall hörs över nejden och avslöjar att tävlingen redan börjat på några banor. Nyrastade kryper mina hundar in i varsin tygbur i vårt blåa tält och det är dags att gå bana inför dagens första lopp.

Resten av dagen tillbringas på och i omedelbar anslutning till den lilla agilitystaden med sina tävlingsbanor, bajamajor, serveringar, hundtillbehörsförsäljare och tält med resultat- och startlistor. Under en paus mitt på dagen kan jag ta mig så långt som tillbaka till stugan för att vila öronen en stund eller till hundbadstranden för att en galen liten tollarfröken ska få simma och hämta pinnar. När dagens tävlingar är över för vår del är det dags för motionspromenad tillsammans med två- och fyrbenta hundkompisar. Prisutdelningen vid campingrestaurangen bevistas och sedan gäller det att få i sig någon kvällsmat. Det kan bli stugmiddag med smörstekta, nyplockade kantareller (tack, Håkan och samtidigt grattis till landslagsplatsen som säkrades under de värmländska dagarna!), utkörd pizza vid campingrestaurangen (när den bara har plats för en förbeställd föreningsmiddag) eller rent av campingrestaurangens nachotallrik med riktiga bestick. Kvällsduschen med hjälp av tillräckligt många enkronor i duschens myntinkast är välbehövlig. Kvällsrastningen kan med fördel kombineras med en tur till tävlingsplatsen för att ta reda på morgondagens startnummer. Så kurar jag, terriern och tollaren ihop oss innanför vårt kompostgaller för att sova oss klara inför ännu en dag i agilityland. Vid sjutiden ljuder mobiltelefonens väcksignal...

 

Det har varit roliga och intensiva dagar, med trevligt stugsällskap i form av Mija, Råttan, Rasken och Kasta. Värmlandsveckan var en imponerande välarrangerad tillställning med vänlig stämning. Tävlingsmässigt har det gått "sådär" för mig och hundarna. Sonic var sjuk första dagen och jag hade bara sovit ett par timmar och diskade mig och Daisy i båda loppen. Övriga tre dagar tävlade även Sonic och våra prestationer var mer normala. Daisys bästa resultat var en nollad tolfteplats (av 135 startande) i agilityklass. Den gav henne hennes sista SM-pinne i agilityklass, nu återstår en i hoppklass. Vårt bästa lopp gjorde vi i söndagens agilityklass. Tyvärr efter att först ha diskat oss eftersom Daisy återigen testade att tjuvstarta och jag fick stoppa henne och ta om starten. Redan diskad och på en bana som passade oss perfekt slappnade jag av och körde på ett sätt som jag hoppas att en dag kunna uppnå även utan att diska mig först...

Sonics bästa resultat var 21:a plats (av ca 160 startande) i en agilityklass. Han hade tre sekunders tidsfel. Många klubbkamrater har gjort fina resultat, alla har jag säkert inte koll på ännu eftersom tävlingens storlek gör sådant svårt att överblicka. 

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 14 juli

Sommarliv

Varför är det så mycket lättare att koppla av omgiven av gotländsk landsbygd med gårdar, tallskog, vidsträckta fält och kalkstensvita vägar kantade av cikoriablått än vid Mälarens gröna strand i Hägersten? Tror det handlar om att det finns så mycket färre människor här. Jag gillar det. När någon går förbi ute på landsvägen, är det något man noterar - inte bara en del i det allmänna bruset.

Visst, jag är storstadsbo och trivs i en pulserande stadskärna, men det är påfrestande att stadens armar sträcks så långt utanför dess egentliga gräns. Skulle vilja ha närmare till "oanvänd" natur även till vardags hemma i Stockholm. Ogillar när mina och hundarnas promenadstråk sommartid befolkas av halva södra Stockholms befolkning som försöker förvandla Mälarstränderna till någon sorts playa.

 

Sommarlivet i Sanda är skönt. Vi har haft några trevliga dagar tillsammans med mina föräldrar och min syster som är på gotländskt besök. Lagom händelserikt med tur till Näsuddens vindkraftspark, uteätning, shopping i Visby och firande av Fredriks 17-årsdag. Jag tränar hundarna och jobbar, Bengt bygger en trappa, Sara och Fredrik sover på förmiddagarna och verkar inte ha några problem att sysselsätta sig resten av tiden.

För min del närmar sig dock ett avbrott i det fridfulla men innehållsrika lantlivet eftersom Daisy, Sonic och jag snart ska åka till Värmland och tävla agility i fyra dagar. Det blir säkert kul, men just nu är lockelsen hos en mångmilaresa till en gigantisk agilitytävling (ca 170 startande i klass 3 large) tveksam.

Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 10 juli

Bättre kan vi

Igår kväll tävlade Daisy och en 8-årig sheltiehane lydnadsklass elit med sina förare i Hemse. Under lottningen upplyste sheltiens matte mig om att hon är över 80 år (kunde man inte tro) och om att hennes hund har för vana att på tävling gå upp antingen under platsliggningen eller under sittandet och gå fram till de andra hundarna.

Efter moget (?) övervägande bestämde jag mig för att ändå köra även dessa två moment. Tänkte dels att damen förmodligen överdrev och dels att Daisy om det behövdes skulle tycka det var rätt kul att spöa en sheltiehane.

Vi började med sittandet. Efter bara en kort stund kallade tävlingsledaren tillbaka sheltiematten. Hennes hund hade då rest sig och gått fram till Daisy. Fick efteråt höra att han stod framme hos Daisy som satt kvar som en (förmodligen irriterad) staty. Det var väl duktigt av henne?

Hon fick 10 på sittandet och platsliggningen gick också bra.

Sedan gick det däremot inte tillräckligt bra för oss. Visserligen skrapade vi ihop poäng på alla moment, men missarna var för många. 254 poäng och andrapris var det rättvisa resultatet.

På plussidan var bl a hennes sheltiehantering, ett hyggligt fritt följ, en perfekt ruta och en utmärkt fjärr. Jag var också jätteglad över att dirigeringsapportering åt vänster gick bra. Vi har haft problem med den, hon började svänga för mycket och ta mittapporten. Då råkade jag bli påmind om att beteenden upprepas bara om de förstärks. Alltså var det något som förstärkte den för kraftiga snurren och jag gissade att det för henne räckte som förstärkning att få syn på en apport (den felaktiga mittapporten). Började träna utan mittapport vid vänsterdirigering och fick snart bättre vändningar igen. Kan sedan utan problem lägga ut mittapporten ibland.

På minussidan var att jag är en klantskalle. Ibland får jag inför lydnadstävlingar och agilitylopp udda idéer som jag just då tror är jättesmarta. Det kan vara att ändra lite på någon rutin, att handla annorlunda än jag brukar eller liknande.  Nu lovar jag högtidligt mig själv att ALDRIG MER genomföra dessa idéer utan att först ha testat dem ordentligt på träning vid flera tillfällen. Igår ville jag få Daisy att stanna snabbare vid ställandet i gå-runt-rutan. Hade märkt på träning att hon stannade fort när jag sade "stanna" och bestämde mig för att byta ut "stå" mot detta kommando istället. Eftersom jag har sagt "stå" under ett års rutträning blev Daisy milt sagt förvånad och tog flera steg innan hon tveksamt stannade. Sedan ställde hon sig en gång till när hon skulle sätta sig. Eftersom hon aldrig brukar göra fel på detta inser jag att det var helt och hållet min "smarta" idé:s fel. Kanske rubbades hennes cirklar så mycket att det var detta som strulade till även inkallningen efteråt? Hon sprang långsammare än vanligt, stannade dåligt och ställde sig igen när jag ropade "ligg".

På minussidan var också att hon återigen tappade pinnen vid min sida under vittringsapporteringen. Skulle vilja påstå att detta är vårt största problem i lydnaden just nu. Vad är det som förstärker detta skräpbeteende? Antagligen att hon får fortsätta göra något. Tror att fortsatt aktivitet i sig är en förstärkare för en energisk hund som Daisy. Måste bli bättre på att bryta totalt när detta händer. Måste också träna hela programmet oftare och verkligen utmana pinnhållandet när hon gjort många moment och är starkt belöningssugen.

Men nu är det några veckor till nästa lydnadstävling. Nästa punkt på tävlingsprogrammet är agilitytävling i Värmland så nu ska vi fokusera på agility och arbeta med lydnad "i bakgrunden".

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 7 juli

Underbara lilla hund!

Hade en härlig dag tillsammans med Daisy igår. Vi tävlade lägreklass spår hos Visby BK och vann med 545,5 poäng och uppflyttning.

Efter många heta och torra dagar regnade det ordentligt över Gotland natten till tävlingsdagen och det var nog bra för spårandet. Tolv tävlingsekipage samlades vid en av infarterna till Tofta skjutfält på söndagsmorgonen och åkte så småningom iväg i en kolonn och blev utplacerade på våra spår. Jag var rätt så nervös, men gjorde våra förberedelser och Daisy förstod vad det handlade om. När det började bli vår tur att ge oss ut på spåret satte det igång att regna rejält igen, men jag visste ju att hon kan klara sådant och hade i alla fall ett visst hopp kvar. Spåret började över stenig och torr hedmark och Daisy såg rätt så tveksam ut, vädrade mycket i luften och stannade upp och kollade marken ibland. Ändå trodde jag på henne, på att hon hade spåret och visste vad hon höll på med. Eftersom vi fick 9 på upptaget kan det inte ha varit så vingligt som jag själv kände det. Vilken lycka när hon hittade sin första pinne! Då förstod jag att vi faktiskt var på vårt första tävlingsspår i lägreklass och att det kunde gå bra. Efter att hon plockat sex pinnar blev marken väldigt stenig och hon tappade spåret i en vinkel. Men jag lyckades hitta tillbaka till platsen för senaste pinnen och nu gick hon iväg i en ny riktning med större auktoritet. Jag såg vägen igen och förstod att spårslutet var nära och märkte på Daisys beteende att det var en pinne i närheten. Plötsligt fick jag syn på slutapporten (puh! Glad)och strax därpå sökte hon upp den. Vi hade varit ute på spåret i 22 minuter och alltså missat en pinne, sannolikt i början. Ingen dålig debut, blöta och nöjda körde vi mot Visby BK där vi fick vänta rätt länge innan alla var tillbaka från spåren.

Sedan gjorde hon en utmärkt budföring (10), låg platt som en pannkaka under platsliggningen (10) och gjorde ett lydnadsprogram som vi fick 271,5 p på. Krypet funkade (9 och 8,5) och vi fick betyg på alla moment.

Bäst av allt var att jag hela tiden kände att Daisy förstod situationen och tyckte det var kul att tävla. Vårt koncept med externa belöningar fungerar och jag behöver inte lura henne på tävling. Hon tycker det är värt att gå in på planen och jobba för det hon vet att hon får sedan.

Om några dagar är vi anmälda till en lydnadstävling i Hemse. Hoppas vi (läs jag) orkar ladda om. I så fall kan det också bli väldigt roligt.

Sedan ska jag köpa en tung apport samt börja de första stapplande träningsstegen för att lära in framåtsändandet i högrelydnaden. Det blir nog inte lätt, men det är härligt att få något nytt att träna på. Borde kanske ha börjat tidigare, men när det gäller brukset känns det bäst för mig att ta ett steg i taget. Jag är ju total nybörjare på detta.

Kommentarer: 0 Permalänk

tisdag 1 juli

Plättbak med förhinder

När man varit på vift hela helgen och inte tagit sin del av hushållsansvaret på flera dagar känns det strategiskt riktigt att satsa på tidskrävande tillredning av hederlig husmanskost. Dessutom är det gott med plättar. Alltså gjorde jag en stor bunke med plättsmet igår eftermiddag och satte igång med gräddningen. Problemet är bara att det är ett så enahanda och tidskrävande projekt att grädda en och en halv sats smet till små vackert gyllenbruna rundlar. För att inte bli alltför uttråkad gjorde jag då och då utflykter till Saras rum för att på hennes datorskärm följa framväxten av diverse snygga bilder för webbpublicering. De första utflykterna gick i stort sett bra. Nåja, det gyllenbruna var i mörkaste laget på de plättar som tillverkades just då, men de skulle ju inte ställas ut utan ätas upp. Jag lärde mig att anpassa utflykternas tidslängd till önskad plättfärg och allt skulle ha gått väl - om det inte hade lurat en irländsk terrier under bordet. Brak, plask, slafs-slafs var ljuden som berättade att nämnda terrier vält ned plättsmetsbunken på köksgolvet och tillsammans med sin något mer försiktiga men ännu glupskare tollarkompis kalasade på bunkens innehåll. Hundarna var liksom insmorda med plättsmet och den fanns över stora delar av köket.

Det blev middag i Skärholmens centrum för oss igår. Idag tänker jag försöka mig på att stuva makaroner för skam den som ger sig. Terriern kommer inte att ges tillträde till köksregionerna under matlagningen.

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng