Arkiv

» november 2017 (1)
» oktober 2017 (5)
» januari 2015 (3)
» december 2014 (5)
» juli 2014 (2)
» januari 2014 (2)
» juni 2013 (2)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (1)
» januari 2013 (3)
» december 2012 (1)
» november 2012 (1)
» augusti 2012 (1)
» juli 2012 (4)
» juni 2012 (3)
» maj 2012 (3)
» april 2012 (2)
» mars 2012 (2)
» februari 2012 (5)
» januari 2012 (5)
» december 2011 (6)
» augusti 2011 (3)
» juli 2011 (4)
» juni 2011 (6)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (7)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (4)
» januari 2011 (5)
» december 2010 (8)
» november 2010 (2)
» oktober 2010 (5)
» augusti 2010 (7)
» juli 2010 (6)
» juni 2010 (6)
» maj 2010 (3)
» april 2010 (5)
» mars 2010 (8)
» februari 2010 (6)
» januari 2010 (8)
» december 2009 (8)
» november 2009 (6)
» oktober 2009 (9)
» augusti 2009 (11)
» juli 2009 (9)
» juni 2009 (7)
» maj 2009 (8)
» april 2009 (6)
» mars 2009 (11)
» februari 2009 (12)
» januari 2009 (6)
» december 2008 (6)
» november 2008 (9)
» oktober 2008 (7)
» september 2008 (12)
» augusti 2008 (15)
» juli 2008 (9)
» juni 2008 (12)
» maj 2008 (12)
» april 2008 (12)
» mars 2008 (1)
» februari 2008 (2)

Kategorier

» Kurser (1)
» Tävling (1)
» Träning (1)

visar: arkiv för april 2008

måndag 28 april

Om engagemang

Humortecknarparet Berglins som bl a publicerar sig i SvD på söndagar hör till mina absoluta favoriter. För mig är så många av deras lätt skruvade samtidskommentarer mitt i prick samtidigt som teckningarna och orden samverkar på ett fantastiskt sätt och jag skrattar ofta högt, igår åt den här.

Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 27 april

Det sötaste djuret

sonicdansarwebb.jpgIgår var jag så upptagen av Daisys och mitt inte alltför lysande tävlingsframträdande att jag glömde berätta om Saras och Sonics äventyr under lördagen. I Aspuddsparken här i närheten arrangerades en husdjursdag där man bl a kunde delta i tävlingen om "Aspuddens sötaste djur". Sara var där för att hjälpa till i zoobutiken Cats & Dogs försäljningstält (hon prao:ade hos dem i måndags och tisdags) och passade på att ställa upp med Sonic mot ett 20-tal andra djur av olika arter i söthetstävlingen. Han pussade och kramade givetvis domarna och kom på fjärde plats efter en tamråtta, någon annan gnagare samt en svåridentifierbar vovve. Pipis och godis var priser. Bra jobbat, Sara och Sonic!

(Domarnas omdöme skulle man dock kanske kunna diskutera. Rent objektivt - skulle herr S kunna utkonkurreras av en råtta?)  Foto: Sara

 

Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 26 april

Lärorik motgång

Idag tävlade Daisy och jag lydnad igen, på Skogås LKK. Det gick inte så bra. Men det som inte fungerade går att identifiera och försöka undvika att upprepa genom en del förändringar i träningen.

Skogås LKK:s plan är inte stor och de körde två klasser parallellt med bara ett ringband emellan. Daisy blev ibland lite för intresserad av vad som hände på andra planhalvan. Däremot var hon inte alls störd av närheten till tävlingsledare, domare och skrivare den här gången. På den punkten kanske hon redan håller på att skaffa sig lite rutin.

 

Här är poängen och kommentarer.

Sittande i grupp: 10

 

Platsliggning: 0      Min kommentar: Inte så farligt som det ser ut. Det blev ett missförstånd när jag skulle lämna henne så att hon satte sig upp och jag lade om henne. Men hon låg fint i fyra minuter och när jag kom tillbaka. Jag har ändrat lite för mycket på smådetaljer vartefter i detta moment, nu måste jag hålla fast vid samma rutin och ord så att vi blir säkra.

 

Fritt följ: 9   Domarkommentar: Släpper något   Min: Kändes mycket bättre än förra gången. Jag andades och benen skakade inte. Och vi kan ännu lite bättre.

 

Gå-runt-rutan: 6,5    Domaren: DK sitt och ligg, släpper i ett hörn. Min: DK sitt var medvetet, DK ligg var egentligen ett upprepat kommande eftersom hon var störd av ekipaget på andra sidan ringbandet och glömde att lägga sig så att jag måste säga ligg en gång till. Hörnet där hon släppte luktade spännande, ett mystiskt uppbökat område dit hon gärna skulle velat återvända senare under programmet också. Det här är det svåraste momentet, tycker jag!

 

Inkallning med stå och ligg: 10

 

Rutan: 10  Domarkommentar: Mycket bra utfört

 

Dirigeringsapportering:  0   Min kommentar: Det var här det gick snett. Hon tittade på annat när tävlingsledaren lade ut apporterna. Sprang sedan ut fint till konen, men hade inte en aning om vad hon skulle göra när jag skickade henne åt vänster. Hon sprang snällt åt det hållet, men var inte inställd på att ta någon apport. Istället fick hon syn på dumrutan som låg åt det hållet och sprang och ställde sig i den. Jag försökte dirigera henne tillbaka till apporten, men hon blev bara mer och mer förvirrad och sprang nästan in på andra planen. Apporterna brydde hon sig inte om, ifall hon överhuvudtaget såg dem?

 

Metallapportering över hinder: 0   Min: Hon hoppade över hindret, men var inte heller nu med i matchen. Hon tog inte apporten utan gick mest omkring tills jag röt i åt henne. Jag tror att hon fortfarande var störd över att det gått snett med förra momentet.

 

Vittring: 0    Min: Jag fick upprepa kommandot en gång eftersom hon satt och tänkte på annat och då sprang hon bara ut och tog vilken pinne som helst.

 

Fjärr: 8  Min: Jag lyckades samla ihop henne lite, men inte tillräckligt för en 10:a. Det blev ett DK samt att hon flyttade fram något.

 

Vi avslutade med pangbelöning och glädje så jag tror att det som helhet i alla fall blev en positiv upplevelse för henne.

 

Mina slutsatser: 1/ Träna nära andra ekipage oftare. 2/ Träna i solsken mitt på dagen. Kanske var det till viss del orken som brast idag? 3/ Gör från och med nu alltid likadant på platsliggningen och träna den ofta. 4/ Träna hela programmet i en följd lite oftare. 5/ Skaffa bättre förberedelser för dirigeringsapporteringen och träna in att hon ska titta när tävlingsledaren lägger ut apporterna. Hittills har jag låtit henne sitta och vila då eftersom det fungerat så bra ändå. Men idag hade vi behövt ha den marginalen på vår sida. 6/ Träna andra halvan av programmet lite mer intensivt en tid. 7/ Försök hitta något sätt att snabbare samla ihop henne under tävling om något går snett, så att vi inte behöver nolla så många moment för att ett inte fungerar. Har själv inga idéer på hur man kan göra detta, ber om tips och råd!

 

Är inte anmäld till någon mer tävling nu. Vet inte om jag ska vänta ett tag eller ge mig på´n igen? Daisy är sannolikt på väg in i löp och det märks att hon har lite sämre koncentration än när hon är som bäst, men jag tror det är dumt att börja ta hänsyn till det. Till slut kan man väl aldrig tävla i så fall, det finns väl alltid något som är lite sämre än vanligt.

 

 

 

 

 

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 24 april

Daisy på skotträning

Igår kväll gästade fröken D och jag Solna-Sundbybergs BK för att delta i deras varje vecka återkommande skotträning. Ett tiotal ekipage samlades, en särskild ledare samt en skytt fanns på plats.

Det skulle bli tollarens första erfarenhet av skott under arbete på appellplanen och jag var väldigt nyfiken på hur det skulle gå. Hon har ju inte visat någon skotträdsla hittills, men detta var ändå något helt nytt för både mig och henne.

Under fyra minuters platsliggning sköt skytten fem skott. Jag blev förvånad över hur högt det smällde och hur nära han stod bakom hundarna på planen. Stod själv ca 20 meter framför Daisy (mycket för att inte påverka henne med min egen smällrädsla). Vid första skottet ryckte hon till rejält och såg sig om för att se vem som åstadkom detta oväsen. Sedan kollade hon snabbt på mig och, som jag tror, avläste min reaktion. När jag bara stod och hängde och såg ointresserad ut låg hon kvar. Vid resterande skott reagerade hon med öronrörelser och hon såg inte helt nöjd ut, men det var ändå inget som oroade henne allvarligt.

Sedan fick vi köra hundra meters budföring med skott på båda sträckorna. Då passade Daisy på att kuta ut på fältet intill och kolla in skytten ordentligt. Smart drag, tycker jag. När vi fick göra om budföringen var hon på väg till skytten igen, men sprang rätt när jag ropade nej till henne.

Blir spännande att se vad hon gör nästa gång. Hoppas och tror att den här första erfarenheten förde oss åt rätt håll.

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

tisdag 22 april

Reservplats

Wow, vilket glädjande besked jag fick från Värmdö BK! Daisy och jag har lottats till reservplats på lägretävlingen om två veckor - och det står bara 16 reserver före oss på listan...

Ser ut att bli en tävlingsfri söndag, det där, och det är väl inte helt fel heller med tanke på jobbläget. Men jag har börjat längta efter att få pröva våra krafter på en lägretävling. Var på spårkurs för Lotta Linusson och Anne Dahlin i fredags och Daisy fick ta ett 1,5 timmar gammalt lägrespår som en för oss tidigare okänd person lade. Vi tog oss från start till mål på ett riktigt bra sätt och Daisy plockade upp sex av åtta pinnar på vägen. På onsdag kväll tänker jag som en annan lägreförberedelse delta i skotträningen på Solna-Sundbybergs BK. På lördag är det skotträning på den egna klubben, men då har jag anmält till en lydnadstävling. Får se om jag struntar i den och deltar i skotträningen istället. Det beror på vädret och på hur det verkar gå med platsliggningen här under veckan.

När Stockholmsavdelningen arrangerar lägrespårtävling i maj kan Daisy och jag tyvärr inte vara med eftersom vi är i Gävle och tävlar agility.

 

Nej, jag vill inte börja prioritera - jag vill göra allt!

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 19 april

Premiärrapport

Så har Daisy och jag efter ett års trägen träning gjort debut i lydnadsklass elit. Det skedde vid en kvällstävling på Haninge BK i torsdags kväll. Vi kom en timme i förväg till tävlingsplatsen, vilket kändes lagom, promenerade och tränade lite på en äng nära klubben. När vi kom tillbaka träffade jag en kvinna som jag gått på kurs med och vi stod och pratade vid klubbhuset. Runt knuten kommer plötsligt en man i keps och mörka solglasögon och får naturligtvis en rejäl utskällning av Daisy. Mannen i fråga var vår domare Weine Björkström... Sedan gick det såhär:

 

Sittande i grupp: 10 poäng

 

Platsliggning: 0 poäng, Daisy reste sig upp och stod på sin plats i fyra minuter.

 

Fritt följ: 8 poäng, domarkommentar: Pendlar i position, långt fram, långt i sidled. Min kommentar: Mina ben skakade, jag glömde vad som var höger och vänster och Daisy gjorde så gott hon kunde under dessa omständigheter.

 

Gå-runt-rutan: 7,5 poäng, domarkommentar: Dubbelkommando med kroppen i alla positioner. Pendlar i position. Min kommentar: Benen skakade fortfarande och kroppen gick inte riktigt att styra.

 

Inkallning m ställande och läggande: 10 poäng

 

Rutan: 9 poäng, domarkommentar: fritt följ vid avslutningen. Min kommentar: Daisy passerade mig i god fart för att hinna först till utgångspunkten...

 

Dirigeringsapportering: 10 poäng

 

Metallapportering över hinder: 9 poäng, domarkommentar: Tveksamt upptag. Min kommentar: Daisy nosade på apporten och konstaterade att hon aldrig använt den förut. Hon var duktig och tog hindret tillbaka trots att apporten låg en bra bit åt sidan.

 

Vittringsprov: 8 poäng, domarkommentar: Tempo och lite tugg. Min kommentar: Jag tycker tempot var bra, tugget var däremot busigt. Hon tog upp fint men tog om på vägen in och passade på att göra några snabba tugg vid ingången.

 

Fjärrdirigering: 9,5 poäng, domarkommentar: Lite framåt. Min kommentar: Berodde på att jag gav fel tecken vid två lägganden.

 

Summa 271,5 poäng, förstapris och andraplacering

 

Jag är glad över förstapriset och stolt över min hund som jag tycker höll ihop fint trots kepsdomaren, främmande plan och toknervös matte. Jag är nöjd med att våra förberedelser för momenten fungerade. Trots nervositeten var vi i "bubblan" och höll kontakt hela tiden och hon visste hela tiden vad hon skulle göra.

Jag är dock orolig för detta med platsliggningen och måste nu verkligen testa den i olika miljöer och med främmande hundar innan jag vågar tävla igen.

 

Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 17 april

Ödesmättat möte

Sjutton människor med varierande social och yrkesmässig bakgrund är samlade i den 1970-talsmässigt moderniserade storstugan i boningshuset på en gammal gård i storstadens utkant. De har hängt sina leriga jackor över stolsryggarna. Många har tagit sig en kopp kaffe och rör i det med plastskeden. En del av personerna känner varandra väl, de flesta är mer ytligt bekanta. Människorna i rummet förenas av sitt hundintresse och flera av dem har en mötesvant avslappnad hund i knäet eller vid fötterna.

Även på de många tavlorna på väggarna syns hundar, främst kraftfulla schäfrar och andra framgångsrika brukshundar - och inte så många som lever längre. För tavlorna berättar inte om idag utan om gångna decennier, om en tid när en brukshundklubb var en brukshundklubb och allt kanske var lite enklare. Om de som var med då längtar tillbaka till den tiden så säger de det i varje fall inte till någon som inte var med.

 

Nu är det annorlunda och mer turbulenta tider för SBK:s Stockholmsavdelning. Scenen ovan är hämtad från gårdagskvällens vårmöte på klubben där svåra och avgörande framtidsfrågor skulle diskuteras. Drygt fyra procent av medlemmarna hade prioriterat detta framför annat som finns att göra en onsdagskväll.

Kommunen har sagt upp vårt hyresavtal för omförhandling, tänker rusta upp fastigheten och vill höja hyran med drygt 600 procent. Kanske har vi ingenstans att vara efter kommande årsskifte. Klubbens ekonomi är redan utan någon som helst hyreshöjning ansträngd eftersom vi ordnar allt färre kurser och därmed får in mindre kursintäkter och medlemsavgifter. Hur ska vi få instruktörerna att vilja hålla fler kurser? Tävlingssektorn funderar på att inte arrangera några brukstävlingar nästa år eftersom det är så svårt att få tillräckligt med funktionärer att ställa upp på tävlingarna. De få som engagerar sig i brukstävlingarna är trötta på att dra det tunga lasset och tänker avgå nästa år. Hur ska vi kunna intressera fler för att syssla med bruks och få dem att hjälpa till med klubbens bruksaktiviteter?

Många av oss som deltog i mötet är agilityaktiva personer och vi kan ju glädja oss åt att agilityn fortsätter att locka nya utövare och att vi både har instruktörer som vill hålla kurser och funktionärer till tävlingarna. Men dels är jag och andra agilityaktiva intresserade av annan hundsport också och dels är vi beroende av hur det går för klubben så länge vi är en del av den.

Om förhandlingarna med kommunen leder till kraftig hyreshöjning och/eller till att vi står utan mark och klubbstuga, är jag starkt oroad för klubbens framtid. Visst finns många goda idéer, men stämningen är ändå uppgiven och jag undrar om vi har styrka och sammanhållning nog att ta oss igenom en kris. Hoppas att jag blir positivt överraskad. Hoppas att SBK:s Stockholmsavdelning får chansen att fortsätta söka och hitta sin nya form som en hundklubb på 2000-talet.

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 14 april

Vi klarade det

Den gångna helgen präglades för min del helt av genomförandet av klubbens inofficiella agilitytävling. På lördagen var jag och handlade inför tävlingen, skrev listor på sånt jag måste komma ihåg att vi skulle göra, fixade hinder på klubben tillsammans med ambitiösa klubbkamrater som ställt upp på att komma och jobba två dagar i rad, resonerade med Iris som sköter köket och Donald som hjälpte oss transportera hinder osv. Vädret var hela tiden ett orosmoment och på lördagskvällen började det mycket riktigt att regna. Sov inget vidare på natten, hade för många silvertejprullar, banskisser och lunchbiljetter i huvudet. Det regnade fortfarande kl 6 på söndagsmorgonen och fortsatte i stort sett ända tills vi var klara med den allt lerigare tävlingen. Trots det och trots små missöden - jordfelsbrytaren hade fått fötter och en ny måste inhandlas på ICA Maxi innan vi kunde köra igång (tack Helga och Kaarina!), högtalaren tröttnade efter ett tag, en hund kissade i en tunnel och vi hade glömt den obligatoriska hinken med ättiksvatten, gungbrädan gick sönder... - så flöt det hela på och vi vara klara med undanplockning och allt vid 16.30. Nästan halva startfältet hade strukit sig, sannolikt pga vädret, men vi hade marginal och kom upp en hyfsad bit över de 75 starter som behövs för att auktorisera en tävlingsledare. Sedan krävs det förstås att man blir godkänd också och jag var lite nervös ända tills Håkan sade att jag var godkänd. Det fanns ändå en hel del att förbättra till nästa gång, kände jag, och jag visste inte hur sträng han skulle vara.

Är tacksam mot alla tappra klubbkamrater som kämpade sig igenom den regniga och kalla dagen utan några sura miner.

Idag skiner solen och det är dags att återvända till jobbvardagen. Ska sätta igång att skriva det bokavsnitt som ska handla om tonåringar och sömn. Känns rätt aktuellt även för mig personligen, på nåt sätt. Kan konstatera att det ofta är lättare att skriva om hur man ska försöka leva för att må så bra som möjligt, än att genomföra idéerna och råden i sitt eget liv och sin egen familj.

Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 11 april

Torsdagsträning

Varje torsdagskväll tränar jag med både Sonic och Daisy i klubbens träningsgrupp för klass 2. De är visserligen till tre fjärdedelar i klass 3 (Daisy har två pinnar kvar i agility-tvåan), men det är verkligen värdefullt att få fortsätta köra på klass 2-banor parallellt med tisdagarnas klass 3-träning. Klass 2 är ju i regel lite öppnare och lite lättare, mera av bara-springa-på, och jag tycker de ger oss en glädje som man lätt tappar bort i klass 3-djungeln av handlingssvårigheter.

Igår kväll var det grymt lerigt på planen, utom där det lagts grus som tyvärr visat sig vara sk sopgrus innehållande allehanda tassfarligt skräp. Vi byggde banan till största delen i leran. Hundarna i gruppen klarade faktiskt underlaget bättre än vi hade oroat oss för och ingen av förarna behövde gyttjebada. Men det är klart att man inte kan springa på som vanligt under sådana förhållanden och vi får verkligen hoppas att det snart blir bättre på vår plan. Sopgruset ska i alla fall ersättas med bättre grus, enligt styrelsebeslut, och det verkar lovande.

Både Sonic och Daisy var duktiga igår kväll, några nollor gjorde vi i alla fall. Det skulle blivit fler om inte jag hade haft vissa problem att komma ihåg banan. Det var en sån där när man ska springa flera varv i samma loop och ta en tunnel flera gånger och då får jag ibland problem att springa rätt. Dessutom hade jag, som så ofta på träning (kämpar för att skärpa mig), inte gått banan med full koncentration.

Mija var där med Råttan så vi passade på att träna lagtävlande genom att ta startnummer efter varandra. Mikaela och Flisa fattades ju, så riktigt realistiskt blev det inte, men en viss känsla av hur det kommer att bli kunde man ändå få. Visst är det rätt stressigt att först springa med Sonic och sedan på max ett par minuter sätta in honom och hämta Daisy för att springa med henne, men det känns ändå som om jag kommer att klara det.

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 9 april

Bakslag

Bara en dryg vecka kvar till planerad debut i elitlydnaden med Daisy - och då får vi plötsligt problem med vittringsapporteringen. Det har vi varit i princip helt förskonade ifrån ända till nu och kanske har jag därför tränat det för lite. Vi var på lektion hos Anne Dahlin när Daisy framme vid pinnarna överhuvudtaget inte kom ihåg vad hennes uppgift var. Hon ville bara leverera och tog första, bästa pinne. Jag är väl medveten om att det är ett vanligt problem, men Daisy har faktiskt aldrig haft minsta tendens, vad jag kan minnas. I ett sådant läge är det VÄLDIGT skönt att ha en instruktör som man litar på och som lugnt talar om vad man ska göra. Vi ska nu genomföra tre-fyra träningstillfällen med enbart pinnar utan min lukt och lägga starkt doftande godis mellan pinnarna så att hon slår på näsan och börjar lukta direkt när hon når pinnarna. När godiset är uppätet tar jag bort henne från pinnarna.

När jag gjort detta några gånger ska jag pröva igen med en pinne med min doft på, eventuellt med en godis framför pinnarna första gången. Fungerar det då lär jag i fortsättningen se till att jag tränar även detta moment på ett varierat sätt och kontinuerligt istället för att ta för givet att det ska fungera! (Det sista sade inte Anne, det säger jag till mig själv.)

Visar det sig att vi för närvarande inte har någon fungerande vittringsapportering så blir det ingen tävling ännu.

Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 6 april

Tävlingsfix

Nu drar det ihop sig till vår inofficella agilitytävling nästa söndag som är mitt examensprov som tävlingsledare. Börjar kännas ganska pirrigt faktiskt, det är så många bollar att hålla i luften och så många detaljer att lösa hela tiden inför tävlingen och jag kan bara hoppas att vi hunnit lösa allt till tävlingsdagen. Håkan, Kaarina och jag tillbringade större delen av fredagskvällen samt lördagen på klubben med tävlingsledarutbildning och tävlingsförberedelserna. Hela tiden dyker nya frågor upp inför tävlingen: Vad är det för ras på den finska hunden som anmälts utan rasangivelse? Hur ska vi få tillbaka Hundungdoms korta tävlingstunnel från ridhuset där de hade vinterträning? Hur ska vi bära oss åt för att på tre personer och två bilar frakta 400 kg sand till klubben och fylla i sandsäckarna som är tunnelhållare? Är köttfärslimpan som köket planerar som funktionärsmat gjord enbart på nötfärs så att de som ogillar griskött kan äta den? Vem ska byta ut trasiga stegpinnar på A-hindret? Vad har de oregistrerade hundar som anmälts för tävlingslicensnummer? Vill de som anmält sig men inte betalat till tävlingen vara med eller stryka sig? Var ska folk parkera på tävlingsdagen? Räcker funktionärerna till? Var är tidtagaruren? Varför fungerar inte tidtagaruren? Vilken dator ska vi använda? Går det att koppla ihop den med skrivaren? Agilitydatorprogrammet blev stulet när jag hade bilinbrott - hur ska vi få tag på ett nytt ex av programskivan? Finns det eluttag i strålkastarstolpen på appellplanen? Fungerar det? osv osv

Verkligen spännande att på nära håll få inblick i detta, men som sagt rätt nervöst att vara tävlingsledare och ha ett övergripande ansvar. Och ändå är detta bara en liten, inofficiell tävling, hur ska det då inte vara med en större (även om det då väl oftast är fler än tre, som vi nu är, i arrangörsgruppen)?

Men det är ju kul också med tävling, annars skulle man förstås inte hålla på. Det är ju självvalt, som man brukar säga.

Imorse joggade/sprang jag för första gången på drygt 14 dagar. New York-resan och förkylningen orsakade ett uppehåll och jag var lite orolig för att det skulle bli jobbigt att komma igen. Men det kändes helt OK och till och med skönt att springa igen så jag ska nog få tillbaka agilitykondisen på inte alltför lång tid. Och nu ska jag banne mig äntligen sjösätta min plan att träna benstyrka för att bli bättre på att ruscha när det behövs.

 

Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 3 april

Flocken återsamlad

Sonic och Daisy verkade ha haft det bra på Bellbreeds hundpensionat. Dit kan jag tänka mig att vända mig igen om vi behöver.

Första dagen hemma befann jag mig i ett totalt sömnbristtöcken. Jag fattar inte hur en del kan sova på flygplan. Sedan slog förkylningen till både hos mig och Fredrik och Sara. Men vi kör på som vanligt med jobb och skola även om det är lite motigt. Det har ju ändå blivit vår och det underlättar det mesta, tycker jag. Har satt igång på allvar med att skriva sömnboken. Som vanligt är det fascinerande att djupdyka i ett ämne som handlar om människans kropp och psyke.

Igår lyckades Sonic komma närmare chokladförgiftning än någonsin tidigare genom att under 15 obevakade minuter sätta i sig en hel ask med chokladfigurer symboliserande USA:s ärorika historia. Läste om hundar och chokladförgiftning på Giftinformationscentralens hemsida, vägde terriern, räknade ut möjlig mängd teobromin i de ärorika figurerna och kom med hjärtat i halsgropen fram till att han hade viss marginal till förgiftning. Tydligen var det rätt för närmare ett dygn senare har inga symtom visat sig. Kul med hundar...

Daisy verkar klart uppskatta att få träna igen efter uppehållet. Hon hade inte glömt något - jag är alltid orolig för det när jag har uppehåll i träningen trots att jag vet att det inte är så det fungerar - men fria följet behöver intensivköras i några dagar för att komma tillbaka till den klass vi höll före semestern. Ikväll blir det agilityträning med våde Sonic och Daisy. Ser fram emot det så mycket att jag nog åker dit trots förkylningen.

 

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng