Arkiv

» november 2017 (1)
» oktober 2017 (5)
» januari 2015 (3)
» december 2014 (5)
» juli 2014 (2)
» januari 2014 (2)
» juni 2013 (2)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (1)
» januari 2013 (3)
» december 2012 (1)
» november 2012 (1)
» augusti 2012 (1)
» juli 2012 (4)
» juni 2012 (3)
» maj 2012 (3)
» april 2012 (2)
» mars 2012 (2)
» februari 2012 (5)
» januari 2012 (5)
» december 2011 (6)
» augusti 2011 (3)
» juli 2011 (4)
» juni 2011 (6)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (7)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (4)
» januari 2011 (5)
» december 2010 (8)
» november 2010 (2)
» oktober 2010 (5)
» augusti 2010 (7)
» juli 2010 (6)
» juni 2010 (6)
» maj 2010 (3)
» april 2010 (5)
» mars 2010 (8)
» februari 2010 (6)
» januari 2010 (8)
» december 2009 (8)
» november 2009 (6)
» oktober 2009 (9)
» augusti 2009 (11)
» juli 2009 (9)
» juni 2009 (7)
» maj 2009 (8)
» april 2009 (6)
» mars 2009 (11)
» februari 2009 (12)
» januari 2009 (6)
» december 2008 (6)
» november 2008 (9)
» oktober 2008 (7)
» september 2008 (12)
» augusti 2008 (15)
» juli 2008 (9)
» juni 2008 (12)
» maj 2008 (12)
» april 2008 (12)
» mars 2008 (1)
» februari 2008 (2)

Kategorier

» Kurser (1)
» Tävling (1)
» Träning (1)

visar: arkiv för november 2008

fredag 28 november

Fysisk träning för hundar

Har börjat intressera mig allt mer för ämnet i rubriken. Det började till stor del med misstanken om att det fanns mer prestation att hämta hos Daisy i både agility och annat hon tävlar i genom att öka hennes styrka och kondition. På promenaderna är hon oftast ganska bekväm av sig. Visst kan hon få ett ryck och leka vilt en stund, men mest försöker hon bara transportera sig runt promenadslingan på det enklaste och ofarligaste sättet. Intrycket är att hon egentligen inte gillar särskilt mycket att promenera. Och det leder till att hon inte alls får lika mycket motion som skuttande, sick-sackande Sonic. Så de vanliga dagliga 1,5-timmespromenaderna räckte inte för att få henne i fysisk högform.

 

Sedan några månader tillbaka kompletterar vi med annan träning varannan dag. Oftast blir det en timmes cykelmotion i varierande tempo, från målmedvetet trav till galopp. Bengt tar merparten av dessa pass eftersom han är sannolikt världens snällaste träningsmedhjälpare. Ibland kör vi ett pass budföring med henne så att hon sammanlagt får ruscha drygt 3 km fram och tillbaka över en plan el dyl. Så småningom ska jag försöka hitta ytterligare någon eller några träningstyper att variera med.

 

Fick en del kunskap och inspiration av den nya boken Fysträning för hund som jag fick i födelsedagspresent av mor och far (tack igen!). Det jag dock saknar både i den och på andra ställen där man skriver om ämnet är mer konkreta uppgifter om hur mycket träning av ett visst slag som behövs för att uppnå en viss effekt. Man kan ju alltid göra mer än man gör, men jag vill alltid försöka göra precis så mycket som behövs för ett bra resultat - och inte mer. Så jag skulle verkligen vilja veta mer om var gränserna går när det gäller träningsmängder.

 

För människor finns ju sånt där tämligen väl beskrivet, eftersom det forskats en del om saken. Förmodligen saknas helt enkelt kunskapen när det gäller hundar och dessutom kan det väl variera mycket beroende på hundens storlek och kanske även byggnad. Ändå tycker jag att den som skriver en bok om fysträning för hundar borde kunna våga sig på att skriva åtminstone något konkret om vad som är hög träningsnivå, medelhög och låg (för låg) t ex.

 

Jag har sett en märkbar effekt på miss D när det gäller orken och energinivån. Och det vore otroligt spännande att veta hur mycket mer vi skulle behöva göra för att höja prestationsförmågan markant ytterligare. Den tillgängliga träningstiden i vardagen är ju trots allt begränsad och ska räcka till mycket.

Kommentarer: 0 Permalänk

tisdag 25 november

Var ska det sluta?

Uppdraget i tävlingslydnadsträningen med Daisy just nu är att bibehålla/höja hennes attityd samt slipa på olika detaljer. Ytterst få pass handlar för närvarande om att göra flera moment efter varandra med belöning först i slutet. Man kan definitivt påstå att det där med att höja hennes attityd i alla fall fungerar väldigt bra.

Våra två senaste träningspass:

1. Tränade i vår ensamhet i snöstorm och mörker på klubbens appellplan i söndags

Daisy var helt galen av glädje över att få springa i snön. Efter en mycket lyckad inkallning med ställande som avslutades med skick till belöning bakom skickade jag henne ett antal gånger till kon och sedan genom rutan till utplacerad godisskål. Syftet är att få upp hennes fart till rutan och att få henne att stanna längre in i rutan, hellre efter än före om man så säger (hon har börjat tendera att sänka farten i väntan på att få stanna och ibland ställer hon sig för tidigt). Nu har hon helt klart förstått det där med att springa genom rutan till en skål när jag säger "varsågod". Jag blev alldeles matt när jag såg hur fort och fokuserat hon sprang - hur ska man kunna stoppa en sådan framfart? - men också upprymd. Häftigt att få ut så mycket energi ur henne. Prövade några gånger att lägga in ordet "rutan" först och sedan säga "varsågod" på olika avstånd från rutan. Och, jodå, det syntes en markant fartökning när hon fick sitt släppkommando. Efter ca tio skick testade jag två gånger att säga bara "rutan" och stoppa henne i rutan. Första gången tjuvade hon och tog sin belöning utan att stanna. Andra gången tvärbromsade hon precis där jag vill ha henne så att snön sprutade om tassarna.

Sedan tävlade vi om vem av oss som skulle hinna först fram till metallapporten (iskall!) och Daisy fick till tre tjusiga gripanden.

Svårare blev det när vi gick över på dirigeringsapporteringen där varken ljusförhållandena eller hennes vilda sinnesstämning underlättade. Inte många rätt där inte... Men dumrutan, där vi just nu går åt fel håll och fokuserar på att hon ställer sig med tassarna stilla direkt utan att först trampa åt sidan, hade vi också kul med.

För att inte tala om när hon fick sitta vid min sida och skälla på kommando några gånger. Har även börjat lägga in "tyst" och belöna det och hon ser ut att fatta skillnaden.

2. Tränade hemma i hallen och vardagsrummet en stund igår eftermiddag

Först förberedande träning för framåtsändande där Daisy ska kunna stå framför mig och titta rakt framåt, med huvudet STILLA, i 15 sekunder. Har äntligen hittat ett sätt att lura henne till förståelse genom att först lägga en godisbit rakt framför henne, fast dold, och låta henne ta den där ett par gånge och sedan låtsas att jag lägger den där men låta belöningen komma från mig när jag klickar. Successivt kommer vi att banta bort hjälpen framför. Den modellen använde jag på framförgåendet och nu verkar det äntligen lossna detta med att titta framåt utan att vrida på huvudet hela tiden. Snart - om sisådär ett kvartal - kanske vi kan pröva att gå...

 

Sedan krypträning. Hon älskar att krypa och var totalt uppvarvad och nästan slingrade sig runt mina fötter. Prövade att backa varje gång hon kröp ifrån mig och det kändes som att det kan fungera.

 

Fjärrskiftena testade vi också och de går utmärkt för närvarande, med hög belöningsfrekvens.

 

Stegförflyttningar har vi i läxa att träna genom att få henne att fokusera på att vara STILLA efter förflyttningen. Hon lyder det ordet jättebra och håller tassarna hårt mot golvet. Varpå hon lysande nog blir kvar på rätt ställe!

 

De här två passen är rätt representativa för  får träning just nu. Vi har båda jättekul, Daisy är helt vild och många belöningar utdelas. Skulle kanske inte våga ta ut svängarna såhär mycket om jag inte hade tillgång till Annes erfarenhet emellanåt. Efter jul kommer nästa träningsfas där den här typen av träning mer ska blandas med träning av större helheter. Om Daisy kanske ligger lite väl högt i motivation och aktivitet för närvarande, kommer det förmodligen att balanseras av helhetsträningen där det krävs längre koncentration för att få belöning. Och om inte, då har vi problem. Skrattande Men det är ju bara en lek.

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 23 november

Liten lördagsutflykt

Igår gjorde Bengt och jag en trivsam tripp till Linköping med hundarna som fick köra agility på Linköpings HU:s välarrangerade inofficiella tävling Adventshoppet i Valla Ridhus. Omkring hundra anmälda ekipage deltog, fördelat på drygt 30 i small respektive large och knappt 30 i medium. En precis lagom stor tävling för det ridhuset och lika proffsigt och samtidigt personligt genomförd som Linköpings officiella tävlingar brukar vara. Både Bengt och jag trivdes med att vara där, bl a eftersom vi återupplivade gamla minnen från Sonics första agilityår när vi flera gånger satt och huttrade på samma läktare och undrade om jag någonsin skulle kunna få någon ordning på den bångstyriga terriern.

 

Roger Frankssons banor var av flytig öppenklasskaraktär och bjöd inte på särskilt stora handlingssvårigheter, men däremot på mycket funderingar kring placering och tempoväxlingar. De blev ett bra diagnostiskt test på vår träning.

 

Även den här gången hade Sonic lite åsikter, men bara i agilityloppet. Det handlade om att han tycker det är för tidigt att svänga 180 grader efter bara två hinder. Inför slalom i samma lopp gjorde jag ett halvdåligt framförbyte och Sonic fick liksom inte fäste på slalomingången utan snurrade och skällde innan han tog sig in. Sedan hoppade han av för tidigt från vippen och vi tog om den. I hopploppet körde Sonic och jag på i vår bästa fart och nollade. Sonicfacit: Vår nuvarande träning - bana 2 gånger i veckan, hoppteknik 1 gång i veckan och lite hinderträning ibland - behöver kompletteras med träning på att svänga tidigt i banan och med träning på olika vippar.

Daisy nollade och vann båda klasserna och jag var jätteglad över flera saker: Jag märkte inte av någon rivningstendens trots bra fart och trots att jag inte var överdrivet försiktig med hoppen. Kanske är det den ökade fysträningen och/eller hoppteknikträningen som ger resultat. Hon kutade som ett jehu över balansen - bara att fortsätta med skål i änden av balansen på alla träningar alltså. Starterna var fokuserade, jag gillar min nya taktik att först ställa mig med henne mellan benen och titta gemensamt på linjen över de första hindren och sedan gå ut till min startposition under det att jag pratar med henne. Ytterligare en bra sak var att hon flera gånger sprang om mig riktigt långt utan att tappa sin linje.

Det jag kunde gjort bättre är framför allt att komma ihåg att ta långa steg när jag ska springa så snabbt som möjligt på raksträckor och liknande. Det där trippandet är förbaskat svårt att komma ifrån.

Fina priser och snygga rosetter förgyllde äventyret ytterligare och vi tog smällen att alla hyggliga vägkrogar hade stängt när vi skulle äta en sen middag på hemvägen utan att vi blev ett dugg irriterade på varandra eller ens på krogägarna.

 

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 19 november

Framtidens medicin

"Det är dags att på riktigt inse att djur i vården gör oss friska", skriver ST-läkaren och krönikören Åsa Vilbäck i nr 47 av Dagens Medicin, som nyss damp ned i vår brevlåda. Hon beskriver sina erfarenheter från läkarjobb i USA där de, liksom i Storbritannien, kommit betydligt längre än vi i Sverige med att använda djur som terapi i vården. Och hon berättar om grand danois-tiken Vilda som hon just nu lånar och som "har nycklar in till rum i mitt hjärta som jag knappt trodde fanns". Åsa Vilbäck är övertygad om att ifall alla de goda hälsoeffekter som djur ger oss kunde bakas in i ett piller så skulle den medicinen bli en storsäljare och hon avslutar sin krönika med att framhålla att djur i vården inte alls ska ses som något "gulligt" utan som framtidens medicin.

Det går (långsamt) framåt även i vårt land när det gäller medvetandet om vilken nytta djur kan göra bland fysiskt och psykiskt sjuka och skadade människor. På allt fler håll görs sådana försök och Malmö Högskola tog denna hösttermin ett intressant initiativ genom att starta en 15-poängskurs om djur som terapi i vård och socialt arbete.

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 17 november

Tvåbent trio

trioweb.jpg

 

Fick lust att lägga in en bild på övriga tvåbenta i min flock (blir lite väl mycket jyckar ibland). Såhär glada var de när vi för ett par veckor sedan besökte Skavsta flygplats där Bengt genomförde den prova-på-flyglektion jag gav honom i present i somras. Husvagnen i bakgrunden är flyglärarens kurslokal.

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 17 november

Tankar kring det oundvikliga

Bengt är rejält förkyld idag så det föll på min lott att gå motionspromenaden med hundarna på morgonen. Det var fullt uthärdligt, inte minst eftersom solen bröt fram och båda hundarna var glada och spralliga. I Vinterviken, alldeles under Essingeleden, lade jag märke till en nyanlagd liten gräsplätt med ett stenparti i mitten. På en skylt stod det att här var en djurminneslund under uppbyggnad för "bortgångna husdjur". Man kunde läsa mer på www.djurminneslunden.se, stod det också. Fast så mycket mer fanns faktiskt inte att läsa där. Undrar om det är ett ideellt eller kommersiellt initiativ.

Jag tycker det är svårt att låta bli att ibland tänka på hur det ska bli och vad man ska göra när hundarna dör. Brukar ha funderingar, som många säkert finner makabra, kring avlivning, kremering och olika platser där det skulle passa att sprida eller gräva ned askan. Tror det är ett sätt för mig att vara lite mentalt förberedd den dag det oundvikliga sker. Den begynnande djurminneslunden satte förstås igång sådana tankar ett tag igen och jag spekulerade över vilka som kan tänkas vilja ha en minneslund, gemensam med andra sörjande djurägare, att besöka när husdjuret har dött. Själv skulle jag inte se någon mening i det. Varenda buske, vartenda träd och varje sten här omkring bär ju på hundminnen för mig.

En timme senare var jag på Västertorps IP och tränade lydnad tillsammans med Daisy, Mija, Råttan och Rasken. Daisy valde ännu en gång att stå på sittandet - Skrikandes - men gick annars bra. Hon fick träna på gå-runt-rutan medan Mija tränade med Rasken alldeles intill och jag såg på henne att hon fick kämpa för att inte bry sig om dem. Det var också väldigt skönt att få köra ett långt fritt följ där Mija tog över att hålla koll på ifall Daisy drev fram för långt. Det visade sig att Daisy bara gjorde det ett par gånger och då korrigerade jag, vilket förhoppningsvis hjälper på sikt. Dirigeringsapporteringen går nu bra igen, undrar hur länge det håller i sig den här gången...

 

Kommentarer: 0 Permalänk

tisdag 11 november

På (rätt?) kurs

Daisy och jag var på helgkurs i tävlingslydnad för Anne Dahlin och Lotta Linusson fredag-söndag. Kursen hölls i internatform på Allsportcenter i Boxholm. Vi hade turen att få dela stuga med rumskompisarna från sommarlägret - Marie från Hedemora med aussien Jack, som Daisy inte morrar SÅ mycket på.

Kursen kallas SM-satsningskurs och går ut på att förbereda för SM i tävlingslydnad. Vi körde inomhus i en sporthall med konstgräs, hade två parallella ringar på planen och fick på olika sätt träna på de speciella förhållanden som gäller på SM - t ex en massa folk på planen när man kör, parallella ringar, annorlunda momentordning, hög stressnivå...

Vi var elva ekipage och det var verkligt inspirerande att träna i två dagar tillsammans med tio engagerade och ambitiösa förare med ungefär samma träningsfilosofi som jag själv och under ledning av Anne och Lotta som passar mig perfekt som instruktörer.

 

Helgen visade klart att det är en stor utmaning att träna Daisy att klara att prestera bra i en sådan miljö som det här handlade om. Hon var väldigt osäker och småskraj för både folk, miljö och fä i början, vande sig så sakteliga men kom aldrig upp i den klass på utförandet av momenten som hon har på en vanlig lydnadsplan utomhus. Det är jätteviktigt att få henne att lita på mig och att jag kan klara av olika jobbiga situationer, men det räcker inte riktigt. Hon måste även bli mer säker i sig själv för att klara av moment där vi är längre ifrån varandra - sändandemomenten och sittandet framför allt. Grubblar just nu på hur jag ska få någorlunda täta möjligheter till den sortens miljöträning.

 

Jag var ändå väldigt nöjd med oss båda. Daisy var duktig eftersom hon verkligen försökte sätta sig över störningen och gjorde alla moment, även om det inte var på hennes allra bästa sätt. Jag var duktig eftersom jag inte blev nervös trots att det var en massa duktiga människor där och tittade på oss. Jag väjde inte för att göra sådant som vi har svårare för och jag brydde mig faktiskt mest bara om Daisy. Det finns nog hopp för mig och mina tävlingsnerver, måste "bara" utsätta mig för tillräckligt mycket sånt här.

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 5 november

Hoppfullt

För några veckor sedan lyckades Mija (tack!Glad) få en motvillig undertecknad att delta i ett träningspass i hoppteknik à la Susan Salo. Båda kelpisarna samt mina båda galningar drillades i olika övningar som jag ärligt talat inte fann särskilt fascinerande. Såg ändå att djuren verkade tycka det var kul att få fokusera på hopphindren på det sätt som övningarna inbjuder till. Så jag har låtit dem båda få göra studshoppövningarna på låg höjd - rakt fram och svänga - samt övningar på ett ensamt hinder med avstampsbräda framför och belöning bakom några gånger till under veckorna som gått. På Gotland var det ju lätt ordnat, där har jag hinder och en alldeles egen träningsplan utanför stugan.

Igår kväll körde vi en ömsom flytig och ömsom trixig hoppbana av en dansk domare på klass 3-träningen. Och jag upplevde att Sonic hade en mycket bättre  motivation att hoppa hinder och köra agility än han har haft tidigare under höstens träningar. Han nollade faktiskt banan utan stopp på första varvet och det var ett tag sedan, vill jag lova. Kan det vara den nya träningen som höjer värdet av hoppandet för honom eller var det bara en slump? För tidigt att säga, men han har alltid gillat sådan träning som är enkel och tydlig och det är ju hoppträningen.

Även Daisy uppskattar hoppövningarna och har blivit bättre på dem. Om de påverkar hennes hoppteknik på banan vet jag inte, men övningarna bör i vart fall ge rätt sorts muskler så jag tänker fortsätta med dem. Måste bara införskaffa fler hopphinder att ha här på hemmaplan i Hägersten. Rusta - here I come!

Något annat som känns hoppfullt är att Obama vann presidentvalet i natt. Inte för att jag tror att det kommer att innebära några enorma förändringar i den direkta politiken (utom kanske förhoppningsvis, och inte minst viktigt, när det gäller försvarspolitiken). Utan för att USA faktiskt valde en färgad man till president. Säga vad man vill - det har ett symbolvärde som inte bör underskattas.

Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 2 november

Fusk att träna?

I brukstävlan ingår som bekant dels specialmoment och dels ett lydnadsprogram. Denna söndags äventyr som figurant på appellsök och därefter skrivare på appellsökhundarnas lydnad påminde mig om något som jag funderat över även efter tidigare närkontakter med brukstävlande - tycker majoriteten av dem som tävlar bruks att det är osportsligt att i förväg förbereda sig och hunden för lydnadsdelen av tävlingen? Det måste ju finnas någon anledning till att en så liten andel av ekipagen (idag var det 0 procent) verkar närmare bekanta med de moment som ingår och hur de ska utföras. Kanske ser förarna det som en spännande utmaning att försöka genomföra programmen på tävling utan att ha lärt in dem på träning? De tycker måhända att det blir mer sport på det viset?

Roligt att titta på deras övningar på appellplanen är det i alla fall sällan. Många av hundarna verkar frustrerade och gnäller eller skäller ofta. Förarna ser ut att tycka att lydnaden är ett nödvändigt ont som det gäller att ta sig igenom så snabbt som möjligt och gärna med massor av DK:n, slafsiga starter av momenten och ännu slafsigare avslut. Fattar verkligen inte hur man kan vilja gå in på en tävlingsplan utan att veta att man behärskar det man ska tävla i. Jag talar inte om sådant som att det kan bli fel emellanåt - det blir det för alla ibland och människor är bara människor och hundar bara hundar. Det jag finner så trist är att det ser ut som om många av de förare jag tänker på inte försöker göra något bra. Det värsta är när de dessutom verkar bli sura på hunden och uppträder ungefär som att "om jag bara inte var tvungen att släpa på det här idiotiska djuret skulle det här gå mycket bättre."

 

Att vara sökfigurant var en betydligt trevligare upplevelse än att behöva beskåda fina hundar som fördes genom i mina ögon pinsamt dåliga lydnadsprogram av sina förare. Härligt att bara ligga där i skogen och höra löven falla från träden (och bakgrundsbruset från motorvägarna). Spännande att vänta och se om flåsandet i fjärran kommer närmare och en nyfiken hundnos sticks in i legan.

Att stiga upp 5.30 i morse var dock lite tungt eftersom jag gick upp kl 5 igår. Då på Gotland för att Fredrik, Daisy och jag skulle åka 7-färjan hem till övriga i familjen som åkt hem ett par dygn tidigare (precis när det blåste styv kuling på Östersjön - bra tajming!). Efter dessa två tidiga morgnar känns det som om jag har bomull i hela huvudeet istället för hjärnvävnad och det gör nästan ont att hålla ögonen öppna. Inte de bästa förutsättningarna för att fixa de jobb jag hade tänkt klara under helgen eller för att träna hundarna som jag också planerat. Men världen går säkert inte under om jag bara tittar på TV ikväll, tills den efterlängtade tidpunkt då det känns OK att gå och lägga sig infaller.

 

 

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng