Arkiv

» november 2017 (1)
» oktober 2017 (5)
» januari 2015 (3)
» december 2014 (5)
» juli 2014 (2)
» januari 2014 (2)
» juni 2013 (2)
» april 2013 (4)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (1)
» januari 2013 (3)
» december 2012 (1)
» november 2012 (1)
» augusti 2012 (1)
» juli 2012 (4)
» juni 2012 (3)
» maj 2012 (3)
» april 2012 (2)
» mars 2012 (2)
» februari 2012 (5)
» januari 2012 (5)
» december 2011 (6)
» augusti 2011 (3)
» juli 2011 (4)
» juni 2011 (6)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (7)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (4)
» januari 2011 (5)
» december 2010 (8)
» november 2010 (2)
» oktober 2010 (5)
» augusti 2010 (7)
» juli 2010 (6)
» juni 2010 (6)
» maj 2010 (3)
» april 2010 (5)
» mars 2010 (8)
» februari 2010 (6)
» januari 2010 (8)
» december 2009 (8)
» november 2009 (6)
» oktober 2009 (9)
» augusti 2009 (11)
» juli 2009 (9)
» juni 2009 (7)
» maj 2009 (8)
» april 2009 (6)
» mars 2009 (11)
» februari 2009 (12)
» januari 2009 (6)
» december 2008 (6)
» november 2008 (9)
» oktober 2008 (7)
» september 2008 (12)
» augusti 2008 (15)
» juli 2008 (9)
» juni 2008 (12)
» maj 2008 (12)
» april 2008 (12)
» mars 2008 (1)
» februari 2008 (2)

Kategorier

» Kurser (1)
» Tävling (1)
» Träning (1)

visar: arkiv för oktober 2008

tisdag 21 oktober

I en annan värld?

Det är en blåsig höstkväll och Sara och jag leker söklekar med en okopplad Sonic i orangefärgat ljus från strålkastarna kring den stora, öde fotbollsplanen. Plötsligt dyker en gigantisk (nåja, rätt stor i varje fall) weimaranerhane upp från ingenstans och kommer nyfiket fram mot oss ur mörkret. Jag avstår helst från det annalkande hanhundsmötet och spanar över grusplanen efter en mänsklig följeslagare till den främmande hunden, som nu är nästan framme hos oss. Får syn på en kvinna som långt där borta flänger fram i hög fart på cykel, diagonalt över planen och till synes utan något intresse för jättehunden eller oss andra. Eftersom ingen annan mänsklig varelse syns till ropar jag ändå för säkerhets skull:

- Är det din hund?!

Hon tvärbromsar och närmar sig med en otvetydigt provokativ attityd:

- Jaa, har du några problem med det?

 

Provokationen lyckas (hur blev jag egentligen såhär lättretad - jag som var så snäll och timid en gång i tiden?).

 

- Klart som f-n att jag har problem med att en jättestor hanhund helt plötsligt springer fram till oss här när vi leker!

- Men han är kastrerad. Jag skulle aldrig släppa honom om jag inte visste att han aldrig skulle göra något mot en annan hund.

- Men hur kan du veta hur andra hundar reagerar?

- Du har ju också din hund lös.

- Ja, han lyder mig.

- Min hund lyder också.

- Jaså, varför ropar du inte på honom i så fall? Jag har rätt att slippa få fram din hund till mig och du att slippa min hund, så enkelt är det.

 

Inget svar.

 

Sonic har pga mitt kontrollbehov fått på sig kopplet och börjar tycka att han ska hjälpa till med diskussionen. Han morrar och skäller mot weimaranern, vilket dess matte är snabb att triumferande kommentera:

- Det verkar vara du som har problem med din hund.

 

Det meningslösa och riskabla i att fortsätta hundhållningsdebatten börjar gå upp för mig (visst är jag smart) så jag släpper Sonics koppel, börjar gå därifrån med Sara och ropar till Sonic som efter en sista lååång blick på den andra hunden följer med oss.

 

Efteråt är jag nästan helt säker på att weimaranerns matte överhuvudtaget inte förstod vad jag var så upprörd över, hon trodde att det handlade om att hon hade hunden lös. Vi som tycker att det är föraren som bestämmer om en hund ska få närkontakt med en annan hund eller ej lever i vår värld - och de andra i en annan. Och aldrig mötas de två?

Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 18 oktober

En lördag i oktober

Hundarna och sonen sover fridfullt och ett förmiddagslugn vilar över vårt hem. Bengt och Sara begav sig hemifrån tidigt i morse för att åka tåg till Helsingborg och köpa en bil. Den lilla Hondan är såld och har flyttat till Polen. Den behöver nu ersättas och Bengt har hittat ett oslagbart alternativ just i den skånska hamnstaden 50 mil härifrån.

Ute lyser höstsolen från en klar himmel och får träd och gräsmattor att skimra i gulgrönt. Senare idag ska jag och hundarna ut i skogen och träna spår, men just nu gör vi inte så mycket annat än att vänta på att Fredrik ska vakna.

Fick ett fint brev med en bokpresent och en tröja med texten "Njupavallens kennel" från Daisys uppfödare Anita häromdagen. Tack! Tröjan kommer jag att bära med glädje, om alla uppfödare vore som Anita, vore hundvärlden bättre (inte minst vore den friskare). Boken är "Kloka ord om hundar" av Milly Brown, en samling av hundanknutna citat från kända män och kvinnor. Några favoriter:

"Vår hund jagar folk på cykel. Vi har fått ta den ifrån honom." /Winston Churchill

"Har du någonsin klivit in i ett rum och genast glömt varför du gick in? Jag tror att det är så hundar fördriver sina liv." / Sue Murphy

"Om en människas bästa vän är hans hund, har den hunden ett problem." / Edward Abbey

"Hundar är inte hela världen, men de gör världen hel." /Roger Caras

Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 12 oktober

Tre utmaningar+en sömnig bok

Utmaning 1: Göra det möjligt att se DVD-film i klubbstugan på SBK:s Stockholmsavdelning.

Ännu ej avklarad. Att få styrelsen med på att inköpa en DVD-spelare var inga problem. Själva inköpet i fredags kväll var det lite värre med. Av den spelare jag och Bengt valt fanns det bara två demo-ex kvar på MediaMarkt. Efter ca 20 minuters jakt fick vi tag på en försäljare som gav det uppmuntrande beskedet att han inte kunde besluta själv om att sätta ned priset på ett demo-ex utan att Chefen måste vidtalas och han gick för närvarande inte att hitta. Förmodligen var han på "Sitt Fika" sade försäljaren och där fick chefen inte på några villkor störas. Om vi inte ville betala fullpris för demo-exet fick vi vänta på att det heliga fikandet avslutats. Jag berättade för honom att det finns fler ställen där de säljer dvd-spelare och så åkte vi till SIBA där vi lyckades inhandla en spelare samt en kabel som var nästan lika dyr som spelaren. Det var bara fem minuter kvar till stängningsdags men vi blev ändå betydligt bättre bemötta än på MediaMarkt. 

Väl ute i klubbstugan i Kista tog sig Bengt an att försöka få någon av de uråldriga TV-apparaterna i det ännu mer uråldriga huset att kommunicera med dvd-spelaren och visa film. Trots rejäla ansträngningar kom han inte längre än till att vi fick en av apparaterna att visa DVD-filmen UTAN LJUD. Men hoppet är inte ute, jag har senare hittat en fjärrkontroll som vi ännu inte prövat till den ena TV:n samt blivit informerad om att den ljudlösa TV:n ger ljud ifrån sig om den kopplas till två lösa högtalare som står vid sidan av den. Hightech!

Utmaning 2: Att hålla grundkurs om handlingssystem i agility för sex personer varav en aldrig kört agility och en nyligen tävlat på VM.

Denna pedagogiska nöt ställdes jag inför igår morse när jag som instruktör skulle starta en temakurs på två gånger om handlingssystem i allmänhet och Greg Derrets system i synnerhet. Av misstag hade en matte som gärna vill börja med agility hamnat på kursen och jag kände en smått hisnande känsla när detta uppdagades, innan alla i rummet gemensamt kom fram till att hon nog inte skulle kunna få ut så mycket av diskussionen och att hon bör gå en riktig grundkurs istället.

Även utan att ha en total nybörjare i gruppen är kursen en utmaning. Min ambition igår var att få deltagararna att reflektera över sin egen handling och hur de signalerar olika saker till hunden. Jag tyckte det var spännande. Bara svaren på t ex frågan "Vad betyder dina sidbyten för din hund?" visade att den här sortens kurs nog i alla fall fyller ett behov. Många av oss behöver få hjälp att fundera över vad vi egentligen brukar göra på banan och hur konsekventa vi egentligen är med våra signaler.

Utmaning 3: Vinna KM i agility.

Det gick tyvärr inte. Sonic var den av mina två kämpar som var närmast guldet vid vårt KM idag. Han kom tvåa efter sin rasfrände Svinto. Grattis Håkan och Svinto!

Med Daisy kom jag fyra pga två förargliga rivningar pga att jag gjorde två uridiotiska misstag i hoppklassen. Framförbytte för nära ett hopphinder och vågade inte ge järnet för att genomföra en serpentin runt ett hörn i slutet av banan utan gjorde något halvhjärtat bara för att komma i mål. I agilityklassen ger jag mig dock godkänt. Där körde jag någorlunda bra med båda hundarna och nollade med båda. Jag tycker också att det var bra gjort av mig att klara alla fyra loppen på raken utan diskar. Mitt nästa mentala steg att träna mig upp på vid mästerskapstävlande måste bli att våga öka satsningen och ge allt i lopp 2 när jag lyckats nolla lopp 1. Istället för att bli rädd och mer försiktig än i lopp 1 som jag blev idag.

                                                         *

Något helt annat: Sömnboken som jag medförfattat är ute i handeln nu och har hittills blivit väl mottagen. Ingalill Mosander skrev några vänliga ord i Aftonbladet idag. Känns kul. Sara har läst stora delar av den och även hon gett positiva omdömen. Fast hon säger att hon blir trött av att läsa den - vet inte riktigt hur jag ska tolka det...

Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 9 oktober

"Sevärt"

Hittade en blogg där en kille samlat tre i mitt tycke klart sevärda videoklipp på temat ledarhundar. Tror inte att något är för allvarligt för att skämta med, om man gör det med empati och intelligens.

Kommentarer: 0 Permalänk

tisdag 7 oktober

Mörkeragility

Nu har jag prövat ett par gånger att låta Sonic springa agility i dagsljus och då hoppar och springer han ungefär som han brukar. Antagligen är hans konstiga uppförande på kvällsträningarna den senaste tiden åtminstone delvis en följd av att han inte ser hindren ordentligt där det är mörkt på planen. Mörkerseendet försämras ju med åren hos både hundar och människor (det senare kan jag själv verkligen intyga). På den senaste tisdagsträningen  tyckte ju kamraterna också att det var tydligt att han sprang bättre på banans ljusare partier medan han vägrade och vimsade på de mörkare.

Lösning? Flytta till breddgrader med fler soltimmar, kanske. Eller så får jag nu under den mörka årstiden låta Sonic springa enbart de bättre upplysta delarna av de banor vi bygger och i övrigt försöka få till träningar i dagsljus med honom så ofta jag kan.

Det är ju bra för mig själv också, jag har ju också klara problem med träning i ett mörker som är sporadiskt upplyst av bländande strålkastare. Mitt opererade öga blir helt bländat så fort jag får strålkastarljus rakt in i det och det stör hela synfältet. Och som sagt, mörkerseendet är verkligen inte vad det en gång var.

Mmmm...härligt att få gnälla lite!!!!

Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 6 oktober

Sköna minnen

 Här är några av de omkring 2 000 bilder Sara tog på Agility-VM i Helsingfors:

 

5864_red.jpg

 Den obegripligt snabba sheltien Adrenalina från Ryssland.

 

 

5890_red.jpg

      Den lilla welsh corgien Momo från Japan.

 6810_red.jpg   

7142_red.jpg 

 

 

 

 

 

 

 

 

Max och Håkan!!!

 

7086_red.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Shapendoen Fairy från Schweiz.

 

5917_red.jpg

 

           

 

 

 

 

 

 

                    Pudeln Pebbles från Schweiz.

 

7756_red.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bronsmedaljörerna Åsa Söderman och Erik.

7640_red.jpg

 Åsa och Erik in action.

 

 

7525_red.jpg

VM-maskoten var en ovanligt stor finsk spets med tröja och byxor på sig. Ej helt korrekt enligt rasstandarden.

 

 

 

 

4771_red.jpg

 

 

 

 

 

 

Isbrytarna låg vid kaj på Skatudden där vårt hotell låg.

 

 

TACK SARA!Kyss

Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 1 oktober

Bort med bordet!

Vi valde att följa banskissen och använda bordet på VM-banan vi tränade i klass 3-gruppen igår kväll (se föregående inlägg). Ingen av våra sju hundar kunde, föga överaskande, hantera bordet på något vettigt sätt. Nu är det verkligen dags att detta agilityfientliga hinder tas bort från reglerna. Det verkar ju inte klokt att det finns ett hinder som de svenska domarna aldrig använder, men som ändå står med i regelboken och som vi därför både måste och inte måste kunna. Alla regler som inte följs i verkligheten är enligt min mening av ondo.

I övrigt var banan, tycker jag, svårare än den såg ut från läktarplats, men också roligare att köra. Den var utmärkt för att träna på "skicka åt ett håll och spring åt ett annat", vilket jag tror är en nyckelfaktor för att Daisy och jag ska kunna förbättra oss.

Sonic var det svårt att få fart på, även om det gick stundtals och bitvis. Träningskamraterna tyckte att det verkade som om han sprang på där det var ljusare på banan, men tog det försiktigt där det var mörkt (belysningen på vår agilityplan är urusel). Kanske stämmer, antar att även hundars mörkerseende försämras med åren. Eftersom mitt eget är allt annat än bra, kan jag verkligen sätta mig in i att det inte är så kul att hoppa hinder som man inte ser ordentligt i mörkret. Ska försöka köra honom i dagsljus så snart som möjligt och se om jag märker nån skillnad.

Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng